| Posted on April 11, 2011 at 3:43 AM |
Att komma som ny au pair till en värdfamilj är inte alltid "a walk in the park".
Inte nog med att man ska själv acklimatisera sig till sin nya familj, sitt nya hem, sitt nya liv - man ska även försöka skapa band till en hel hög nya människor. Man vill visa sig från sin bästa sida inför sina värdföräldrar, träffa nya kompisar och framför allt komma nära sina värdbarn.
Många som åkt som au pair känner nog igen sig i att "bli testade". Jag blev definitivt inte mottagen med öppna armar. Min yngsta tjej tittade på mig som att jag var en fiende och min äldsta tjej sa "I just want to let you know that I DO NOT want an au pair". Tack och lov var den mellersta tjejen mer välkomnande och satte direkt igång med att berätta om sina killproblem och annat.
Jag fick verkligen kämpa för att vinna förtroendet hos "mina" barn. Med den äldsta fick jag hitta en nivå där vi kunde bli vänner, där jag helt enkelt fick anpassa hur mycket jag la mig i hennes förehavanden. Med den yngsta, som är lite av den envisaste tjej jag känner, fick jag lära mig att kompromissa. Vi hittade så småningom vår rytm, och skapade nära band. Mina värdbarn är givetvis mina ögonstenar idag (fast nu är de i stort dett vuxna, och som f.d. au pair är jag supertöntig och vägrar inse detta ;)).
I början när jag var som mest frustrerad över att vi inte klickade kunde jag aldrig tro att det skulle sluta med att jag satt på deras fortbollsmatcher eller musikaluppvisningar och kände stoltheten svämma över i bröstet över hur duktiga de var. Men så blev det.
I början glömde jag ofta barnens perspektiv på att få en ny au pair, och förstod inte varför de hade bestämt sig för att ogilla mig redan innan jag anlände. Därför tänkte jag dela med mig av en historia en lärare på vår au pair-skola i New York berättade för mig.
Det var en gång en tjej som kom till en värdfamilj, där den yngsta pojken varje dag sa till henne "I hate you". Detta gjorde självklart tjejen väldigt ledsen, men hon var stark nog att varje gång svara "well, I love you".
När några veckor gått, och denna konversation utspelat sig så gott som varje dag, satt de i bilen på väg till pojkens skola. Pojken säger igen " I hate you". Au pairen svarar, som alltid, "well, I love you". Pojken säger då denna gång "Do you want to know why I hate you? I hate you because I know you will leave me in one year, like everyone else".
En liten tankeställare kring hur det kan kännas inuti en liten pojke. Bra att komma ihåg när man känner sig ledsen över att man inte klickar med sina värdbarn från första stund.
Ha en fortsatt trevlig måndag!
/Victoria
