Korsningen mellan tre delstater

 

Tre stater. Maryland som adress

 

Mitt äventyr här i korsningen mellan Virginia, Washington DC och Maryland har verkligen varit underbart. Jag bor i Maryland men har nära till allt. Jag är en tjej med många drömmar, och en dem var att komma till USA. Jag var aldrig rädd att komma hit, jag visste Washington DC och staterna här runt omkring har bra rykte och att jag skulle få ha många vänner. Det poängterade mina värdföräldrar redan när jag skypade med dem innan. Det var därför de kändes rätt att åka hit. Jag ville till östkusten för att de fanns otroligt mycket städer att se här, plus att jag kunde åka till västkusten på min resemånad. Att bo nära till Washington DC är fantastiskt. Det är de politiska centrumet och huvudstaden av alla stater. Allt finns här. Alla aktiviteter du kan tänka dig, trevliga människor och ett stort utbud av natur som jag älskar. 

 

Jag bor precis utanför Friendship Hights och Bethesda. Bethesda tillhör Maryland medans Friendship hights är inom adressen DC. Jag har fem minuters bilkörning till Virginia och mellan allt detta bor jag vid Potomac River som är otroligt vacker. Det som är så bra att bo här, är just att de finns så otroligt mycket au-pairer, du har alltid nya människor att träffa och ta med dig på olika äventyr. Det gäller bara att kunna träffas när alla är lediga eftersom många har olika jobbtider från morgon till kväll. Jag har hunnit kajaka, springa löparlopp med färg, åka till nöjesfält, cyklat till Dc, upplevt nattlivet i DC, campat uppe i bergen, firat lucia och midsommar, varit på massor av olika events ...etc. Det finns massor av konserter, sportevenemang, olika firanden året runt, gratis museum, parker att ha picknick i och stort utbud av restauranger i olika smaker. Invånarna är välutbildade och trevliga här i dessa områden och enormt mycket personer motionerar och man ser dem! Det är väldigt inspirerande eftersom jag älskar att träna själv. Min huvudaktivitet är yoga och det finns ett bra utbud och mycket att inspirars av. 

På min fritid brukar jag träffa mina kompisar och vara i Bethesda eller Friendship Hights och ta en fika eller bara sitta ute i den vackra miljön. På helger planerar vi alltid större event. Vissa au pairer jobbar helger men ingen tar tiden förgivet så alla försöker göra något nytt varje helg. Jag personligen försöker alltid att hinna med allt “nödvändigt i veckorna” som att hinna träna, jobba, exempelvis plugga (eftersom det måste man som au pair) göra klart mycket små nödvändiga ärenden, och skypa med mina nära och kära därhemma. Så när helgen kommer kan jag åka iväg, resa eller bara slappa. Miljön här är underbar, det var riktigt varmt ända in i November, knappt ingen snö under vintern och sommaren är riktigt varm för de som gillar hett väder. Jag är medlem i en pool för vårt område med min värdfamilj, så jag kan gratis gå till poolen när jag inte jobbar, men också simträna när mina barn har simträning. Livet här är en amerikansk dröm. Jag har nära till massvis med ställen att resa till och samtidigt känns det som en bra plats att bo på. Detta är mitt liv hur jag lever här men du som blivande au pair kan såklart ha ett helt annorlunda år. Livet blir som man gör det till!

Det bästa med att åka som au pair är att man träffar människor som vill göra något med sitt liv. De vill hitta på olika spontana saker, de vågar chansa och åka hit, de är modiga, sociala, trevliga och villiga att gå ur sin trygga bubbla. De är starka människor eftersom vi prövas på olika sätt, och vi blir mer erfarna i livet efter att ha varit här. Vi kan nu alla prata flytande engelska, vi har pluggat i USA och vi har klarat att vara utomlands snart ett år. Om man inte är villig att ta en chans, bjuda på sig själv, och vara med om det bästa året i sitt liv, då är man inte redo att åka hit. Dessutom får man en speciell relation till sin värdfamilj och barnen ser upp till sin au pair. Jag har sett en otrolig utveckling hos mina värdbarn sedan jag kom hit, och jag är så stolt över dem. Att vara i DC gör mig glad, lycklig och jag känner jag är välkommen här. Kära DC kommer alltid vara mitt andra hem. Maryland alltid min andra flytt och Virginia strålande vacker vid floden. Anledningen till att komma hit är att du får tre stater samtidigt, och det finns ingen bättre plats att komma till för att upptäcka! 

Denna resan har varit utmanande, över förväntan, rolig, pirrig och utvecklande.

 

Ta chansen. NU! 

/ Louise Martinsson.

Emelie berättar hur det är att bo i delstaten Illinois!

Hej!

När jag bestämde mig för att åka som au pair till USA tänkte jag aldrig att jag ville bo på något specifikt ställe, jag vet att många som går in i matchningsprocessen hoppas på att hitta en familj som bor i närheten av New York eller på västkusten. För mig gick allt väldigt snabbt, jag blev matchad med min första familj (min värdfamilj) mindre än ett dygn efter att jag blev antagen till programmet vilket gjorde att jag liksom inte hann bygga upp så mycket förväntningar eller tankar. På deras profil stod det i alla fall att dem bor i Barrington, en förort till Chicago som ligger i Illinos. Ärligt talat hade jag ingen koll på vart det låg, inte över huvudtaget och google maps fick bli min räddning. Min första uppfattning var att det ligger mitt i ingenstans och att det är en plats där det är kalla vintrar med mycket snö. Men andra ord var jag inte allt för exhalterad över var familjen bodde, men när jag gjorde mitt val spelade inte de någon roll då jag verkligen tyckte om familjen och det var de enda som kändes viktigt för mig.

Såhär 11 månader av erfarenhet senare har jag dock bara bra saker att säga. Jag bor i ett område som är fullt med au pairer från alla olika delar av världen. Min au pair grupp är ganska stor och vi bor relativt nära varandra. Runt om Chicago finns det hur mycket au pairer som helst och för mig är det viktigt. Det är så skönt att kunna umgås med människor som förstår hur man känner och som upplever samma sak. Jag älskar att gå ut och äta middag/glass, se på bio eller gå och shoppa på kvällarna efter en hel dag med barnen. Det mesta finns i närheten, både i shopping och i matväg, jag har till och med IKEA 20 minuter bort, förstår ni vilken trygghet? Deras köttbullar har räddat mitt liv ett flertal gånger när jag har hållt på att drunkna i amerikansk mat.

Att det dessutom bara tar mig en timme att åka tåg in till Chicago är helt amazing. Jag älskar Chicago, det är helt klart en av mina favoritstäder. Det är lite som New York, fast mycket renare, inte lika mycket folk och med stränder som man kan åka till för att bada på sommaren. Att bada i Lake michigan från en sandstrand med Chicagos skyskrapor precis brevid är något av det häftigaste jag har gjort! Jag har rest ganska mycket under mitt au pair år och jag har sett många olika delar/sidor av USA och kan utan tvekan säga att jag aldrig skulle byta ut mitt au pair år i Barrington för att få bo i någon annan stad. Det är så lätt med barnen här, lugnt och säkert. Vi kan hitta på mycket saker utan att jag eller mina värdföräldrar behöver vara oroliga. Visste ni förresten att Illinos är helt platt? Jag har typ glömt bort hur berg och branta backar ser ut och angående mina förutfattade meningar om klimatet... Förutom att vintern var väldigt kall och snöig (dock mildare än i Sverige) så är årstiderna och vädret mycket finare här. Vi har inte haft alls mycket regn, många varma dagar och hösten var magisk! I Sverige regnar det bara konstant tills alla löven har regnat av träden. Här hade vi lagom varmt enda in i början av oktober, man kunde se hur löven bytte färg och allt blev färgglatt och fint innan löven tillslut ramlade av. Bara sådär blev hösten min nya favorit årstid!

Välkommen till Illinois!

Emelie Tillack

 

My second home

Hej!

När man är i proscessen att bli Au pair, eller faktiskt redan är Au pair är allt man får höra: ”Njut!! Det går så fort!” Då ler man snällt och säger ”Ja de ska jag”. Men i hemlighet tänker man: herregud vad dom stressar, jag har ju faktiskt ett helt år. Men nu sitter jag här 6 månader efter hemkomsten till Sverige och säger, Ja, det går FÖR fort. Jag kan inte förstå att mitt år är över och det går inte en dag utan att jag längtar efter mitt andra hem i Minnesota. För nu när man är hemma, och har all den där maten man saknat, sin underbara familj och vänner, så saknar man ALLT om USA. För hur sorgligt det än var att åka från Sverige, så visste man att man skulle komma tillbaka, man visste att allt fanns kvar och väntade på en. Samma känsla infann sig inte när planet lyfte från Minnesota tillbaka hem. Jag visste faktiskt inte när jag skulle komma tillbaka till en av mina favorit städer i hela USA, härliga Minneapolis.

Väl hemma så fick jag den otroliga möjligheten att bli rekryteringsledare för Uppsala och Västerås och genom det få prata av mig om mitt otroliga år. Jag fick möjligheten att inspirera blivande Au pairer att ta chansen att åka, att våga, och vara den där rösten som säger ”Njuuuut av ditt år”. För helt seriöst, ni kommer blinka, och sen är det tre månader kvar. Så mitt hetaste tips är:

*Gör en lista för allt ni vill göra under ditt år. 
*Fokusera på nuet och din tid där du är.
*Ta mycket kort och gör en scrapbook ifall du känner dig extra pysslig.
*Och ja, stanna upp, och njut!

I skrivandes stund kan jag berätta att jag redan bokat resa tillbaka i sommar för att hälsa på min värdfamij. Vi har redan planerat massor tillsammans och känner mig så lyckligt lottad som inte bara fick en andra familj, men också så många nya vänner och så många upplevelser rikare. När jag är där ska jag besöka alla mina favoritställen, äta all min favoritmat, snaska på allt mitt favoritgodis och krama på nära och kära. Så härligt att alltid veta att man har ett andra hem som man alltid är välkommen till.

Ta chansen vänner!

-Ida

Alexandra berättar om sin första Super Bowl

Hej!

Min Super Bowl upplevelse var riktigt amerikansk. Jag har aldrig sett en amerikansk fotbollsmatch innan så jag förstod ingenting men var lika glad för det.
Jag och två au pair vänner åkte ner till San Diego för att titta på the big game i en sports bar. Vi hamnade på en bar i downtown San Diego.

Eftersom jag är väldigt ny i USA och dålig koll på tidszonerna här i landet så missade vi första kvarten, men det gjorde ingenting för laget vi hejade på, San Fransisco 49ers, spelade dåligt.
Även om vi kom en timma försent så fick vi ändå sittplatser vid ett bord inne i baren. Vi hamnade bredvid ett äldre kanadensiskt par och pratade hela kvällen. Nåt sånt skulle aldrig hända i Sverige, att man pratar så mycket och så öppet med några man nyss träffat och som dessutom är i en helt annan åldersgrupp än en själv.
Vi åt Buffalo Wings, drack oändligt med cola och såg vårt lag gå från ett rejält underläge till väldigt jämnt. Jag förstod som sagt ingenting, men det var kul att titta på och höra hur hela baren tjöt av glädje eller buade. Så amerikanskt och det var en fantastisk första upplevelse som hade med amerikansk fotboll att göra.

Fortsätt gärna att läsa om mitt år som au pair i USA via min blogg: alexandrabemm.wordpress.com

Med vänliga hälsningar,
Alexandra Bemm

Utmaningens charm

Utmaningens charm

Man lär så länge man lever heter det väl? Våra liv präglas till stor del av utmaningar som man på något sätt ska hitta lösningar på och ta sig igenom, från att knyta skosnören till att lära sig multiplikationstabellen. Till att spela sin första fotbollsmatch till att ta körkortet.

Varför söker du som au pair? Vanliga svar på frågan är ”för att jag vill utmana mig själv” eller ”jag vill utvecklas som människa”. Båda svaren är befogade och väldigt bra anledningar till att söka sig till au pair yrket. Att ta steget att åka som au pair kommer med stor sannolikhet innnebära en väldigt intensiv period i ditt liv, då utmaningarna kommer upplevas som fler och i många fall större, än vad de kanske gjort hittills. Det du tigare sett som självklarheter och saker som du redan kan och har koll på, kommer att få en ny innebörd och twist. För var dag som går så kommer du ha lärt dig någonting nytt, även om det handlar om den minsta sak som för stunden kan verka oväsentlig, så är du en ny lärdom rikare. Så tänk vad du har i bagaget efter ett helt år!

Det bästa med det här är, att din tid som au pair må vara begränsad, men det du lär dig varar livet ut. Att lära för livet. Det må vara en cliche – men i det här fallet är det mer än så. Jag har i skrivande stund varit hemma i ett års tid, jag har under den här tiden funnit mig i åtskilda situationer då jag kunnat tillämpa lärdomar jag ”fått” som au pair. Det jag framför allt lärt mig, är att våga ta steget. Att våga se tjusningen i utmaningen eller problemet, och att ta sig an den för att sedan kunna se tillbaka och säga ”jag gjorde det”.  Många utav er står inför det här steget just nu och jag kan inte annat än att uppmuntra till det.

Efter snart tio veckor på kontoret så ser jag nu tillbaka på en otroligt intensiv och lärorik period. Det har stundvis varit både svårt och skrämmande och det har varken gått felfritt eller smärfritt. Men utan uppförsbackar och skrapsår längs med vägen, hade jag inte lärt mig hälften så mycket som jag har. Så med tre dagar kvar, ser jag tillbaka på dagen då jag kom in till kontoret med hjärtat i halsgropen och frågade snällt om ett sommarjobb, och kan inte annat än med glädje säga ”jag gjorde det”.

Tanken med det här, är att inspirera er som vill men som inte riktigt vågat ta steget ännu.  Jag vet hur det känns. När rena tanken av att göra någonting känns så stort och skrämmande att man hellre tar ett steg tillbaka, så att man står med båda fötterna i boet. Men den som aldrig lämnar boet får inte se världen, och ger sig själv aldrig chansen att visa omgivningen vad man har att ge.  Så känslan man har efter att ha tagit steget och lämnat boet är, ja, närmast ovärderlig! 

Jag vill passa på att tacka för mig, samtidigt som jag vill önska er all lycka till med era framtida au pair äventyr.

Amy

Idrottens många sidor

Jag har alltid varit lite av en sportnörd. Halv engelsk som jag är, föddes jag med ett par fotbollsdojjor på fötterna och bar redan vid tre månaders ålder en röd Manchester United tröja, min första julklapp. Innan jag ens kunde säga lagets namn så var jag alltså ett givet fan. Manchester Uniteds slogan lyder ”we are united” och detta är någonting som jag tycker idrott världen över står för.

I rådande OS tider så känns engagemanget och intresset för idrotten givetvis ännu mer påtagligt. Det blir som den gemensamma nämnaren för alla att prata om och någonting som kan leda till nya diskussioner och möten. Så sent som igår satt jag i lunchrummet här på kontoret och befann mig innan jag visste ordet av det i en livlig konversation om OS prestationer och besvikelser, med personer jag bara för tre minuter tidigare inte visste namnet på.

Mitt intresse för sport och sportevenemang var givetvis någonting som även kom att prägla min tid i USA. På min ”att göra lista” stod NHL-matcher och college football matcher högt rankade och det tog inte lång tid innan jag hade fattat tycke för mina nya hemmalag och spenderat min au pair lön på diverse överprisade supporter accesoarer. Precis som mycket annat i USA så är idrott stort. Stort på många sätt – engagemanget är stort, arenorna ännu större och störst av allt är nog den gemenskap och kärlek man håller till sitt hemmalag. Ta Superbowl som ett exempel. Superbowl som närmast kan beskrivas som en högst helig dag för alla sportintresserade. Då familj och vänner samlas för att umgås, äta och inte minst följa sitt favoritlag till seger. Eller som när jag var på min första Stanford football match. Ett hav av fans. Barn, vuxna – familjer och vänner alla iklädda sina vinröda tröjor. Jag och min värdfamilj tog vanligtvis cyklarna upp till arenan och i släptåg hade vi våra lika vinröda pompoms och Stanfordnallen i väskan.  Lika mycket som det handlade om spelet, lika mycket handlade det om festen, glädjen och gemenskapen runt i kring.

Det häftiga med idrotten är att den går kors och tvärs över nationsgränser. Den talar inget språk, utan kan skapa glädje åt alla, oavsett nationalitet. Den för människor samman och skapar tillfällen för nya möten och lärdomar. Se på OS – människor från hela världen har samlats i London för att de har ett gemensamt intresse, idrott. "We are united" - det klingar fint i tider som dessa!

Har ni något speciellt sport minne? I Sverige eller i USA? Det finns otroliga möjligheter både till att kunna bli lärd utav sina värdbarn när det gäller olika sporter i USA – men också möjligheter till att introducera sådant som inte finns i USA. Utforska sportens värld ihop och ha kul!

Att semestra med sin värdfamilj

Som au pair har du två veckors semester under ditt år. Hur, när och var du tar ut din semester bestäms delvis i samråd tillsammans med din värdfamilj. Kanske blir det så att du får ta din semester när dina värdföräldrar har semester, men ofta kan au pairen komma att följa med på familjesemestern och jobba under tiden, och istället ha semester på egen hand en annan gång. 

En semesterresa med värdfamiljen kan innebära både nya utmaningar i ditt jobb som au pair, men också nya upplevelser.

Att jobba med barnen medan ni är iväg på semester är både roligt och utmanande. Det kan kännas konstigt att jobba i nya miljöer och i ett så nära avstånd till föräldrarna, likaså kan det upplevas som utmanande att umgås så intensivt som man gör tillsammans med sin familj under en semesterperiod.

Juli 2011. En nästan tre veckor lång roadtrip tillsammans med min värdfamilj stod för dörren. Vi hade packat i en veckas tid, barnens nedräkning stod som rödmarkerade kryss över en stor poster i köket och jag och min värdmamma försökte bolla mellan att sköta de dagliga sysslorna samtigit som vi höll på att planera för tre veckor framöver. Dagen var kommen. Bilen var packad från tak till golv och GPSen inställd på Santa Barbara, vårt första stop på vår ”So-Cal summer vacation” som mina värdföräldrar sa.

Våra tre veckor tillsammans innebar stundvis utmaningar och hårt jobb. Att underhålla en 3 och 6-åring i en bil som rullar i 6 timmar fick fantasi och kreativitet att nå nya höjder. Att dela ett och samma hotellrum 5 personer har sina utmaningar, likadant som att hålla reda på barnen på Disneyland har sina.

För att din semester resa tillsammans med din värdfamilj ska bli någonting ni alla minns som en kul och lyckad tid så vil jag tipsa om att ni sitter ner tillsammans i god tid före och går igenom allt ifrån upplägget av resan, till schema till förväntningar.

Min roadtrip tillsammans med min värdfamilj tillhör ett utav mina främsta, om inte mitt bästa, minne från mina au pair år. Jag fick tack vare dem, se platser jag bara tidigare hade drömt om att se. Dessutom så trädde min plats i familjen (och min givna plats i bilen) fram på riktigt, och jag har idag en stor karta över Kalifornien upphängd på väggen, inringade är de platser vi besökte tillsammans den där sommaren, alla tillhörande med sitt speciella minne.

Planerar din värdfamilj en resa just nu, och var bär det i så fall av? Dela gärna med dig utav berättelser ur en resa du gjort tillsammans med din värdfamilj. Tipsa varandra om kul och underhållande lekar att göra med barnen medan man är på resande fot eller dela med dig av ett foto taget från ett favorit resmål i USA.

Hoppas ni njuter av er sommar!

/ Amy

Lovisa om kärleken till sina au pair-vänner

Tänker man Au Pair i USA, brukar det första som kommer på tanke vara kramgoa’ (eller vilda...) småbarn, värdfamiljer i alla dess former, sockersöta cupcakes, spännande resmål och en och en annan förhoppning om att få spöka ut sig på Halloween...det var i alla fall vad jag drömde om när jag klev på planet till New York City för 1,5 år sedan.

Däremot, vad jag inte visste, var att jag skulle komma att få riktigt fina vänner – bästa vänner.

Jag bodde utanför Boston i en liten, men solig förort. De första dagarna spenderades med värdfamiljen, men redan tredje dagen var det dags för ”Välkomstmöte” hos min LCC. Vi var fem tjejer som anlänt samma månad, och runt ett galet fruktdekorerat bord satt vi alla och log nervöst åt varandra medan vår snälla LCC förklarade allt från hur man hittade i matbutiken till hur man satte upp en bankkonto. En av tjejerna, Ellen, råkade vara svensk och frågade direkt om jag ville hänga med till Starbucks dagen därpå för att träffa flera svenskar – till saken hör att jag var jättestressad, då min värdmamma skulle hämta mig, och mötet dragit över på tiden - och jag svarade nonchalant, ”Eh...vi får väl se”, och vi bytte hastigt nummer. FÖRLÅT, för min dryga attityd, säger jag i efterhand! Lyckligtvis kan vi fortfarande skratta åt den eftermiddagen, för turligt nog följde jag med till det välkända kaffestället...och under årets gång bildade vi ett riktigt kanon-kompisgäng med tre andra lika underbara tjejer – Amanda, Linnea och Karolina.

Under vårt år som Au Pairer gjorde vi ALLT ihop – från träning, playdates och filmkvällar, till riktiga roadtrips, semestrar och familjemiddagar. Min värdpappa brukade alltid skojja och säga ”Aren’t you guys SICK of each other yet?”, när alla vi fem spenderat ca 50h i sträck med varandra under en helg...men vi tröttnade aldrig...eller nja...kanske någon gång då vi alla var utsvultna och satt och trängdes i baksätet på en unken bil – då kunde det riktigt spraka till vill jag lova!

Charmen med alla mina Au Pair-kompisar var att vi alla kom från olika ställen, och hade egentligen helt skilda liv och bakgrunder – en combo som lyckades otroligt bra! Och, det var inte bara glassiga besök till NYC i sommarvärme eller gosiga sleepovers under årets gång, åh nej, det var många gånger som allt – jobbet, familjen, hela samhället - kändes rättutsagt CRAP, och man bara ville åka hem. Tillsammans lyckades vi kämpa oss igenom det också, och tur är väl det, för annars hade vi aldrig fått uppleva allt det där som ett Au Pair-år ska vara också – med mysiga värdbarn, coola nya upplevelser, massa skratt, sjuka mängder glass och kanske till och med en egen julstrumpa på Christmas Day...

Nu efter vårt år i USA, bor alla mina bästa Au Pair-vänner flera tiotal mil ifrån mig, men vi ser till att hålla kontakten och att ses så ofta vi kan. Vi sms:ar eller Facebookar dagligen, och i helgen hälsade vi tillsammans på Karolina i Finland. Helsingfors ROCKS - speciellt när man får umgås med sina fina vänner.
Kram,
Lovisa
Rekryteringsledare i Stockholm

Varmt välkommen till våran nya manager för Finland

Posted on February 6, 2012 at 8:45 AM

Vi på Stockholms kontoret vill säga varmt välkommen till våran nya kollega, Mari, som kommer jobba med au pairer ifrån Finland!
Ett inlägg ifrån Mari:
When I was younger, I always dreamt about working abroad for a while. During my last years in high school, I found about the opportunity that Cultural Care Au Pair offered to work as an au pair in United States. I decided to take the leap of faith, and before I even fully realized it, I was on my way to experience one of the best years of my life!
It was in the beginning of October in 2007 when I arrived to the airport in Salt Lake City and met my entire host family there. I had just spent my week at the training school in New York, and I was super-pumped and excited to begin my au pair–year. My au pair–year was full of great trips, full of laughter, full of new friends and new memories. I got to visit many exciting places all over United States, and one of my favourites was absolutely Las Vegas – coming from a small city in Finland, and then suddenly few months later walking along the strip in Las Vegas, being surrounded with all the lights and streets full of people – that was definitely a feeling I will never forget. One of my other favourite parts of my au pair-year was definitely to see what kind of impact I made on the children. I still remember my last day of work, and how the youngest one started crying and hugging my leg and just wouldn’t let me go. It was heart-breaking, but then I also realized how I really was part of their lives now for good.
I still keep in touch with many of the friends I made during my time as an au pair. I also still keep in touch with my wonderful host family – after being a part of their lives every day for one year, I still want to see how they are doing and how much the kids have grown. It has been great to see the oldest one, who at the time was 14, now to have gotten her driver’s license, her first real job, and even her first real boyfriend! It has also been great to follow how the youngest one, who at the time was 4, is now a young and excited second grader. I love to be still part of their life, even though I am so far away.
After returning back to Finland after my au pair-year, I started to work as a recruitment leader in my area. It was a wonderful experience to be able to assist other people in my age and encourage them to experience the best year of their lives. I like to think that I at least changed someone’s life for good then.
Summer and fall of 2011 were one of my favourite times as well. That summer and fall I spent working at the au pair training school in Oakdale, New York. I loved being part of the very first week the au pairs had in United States. My favourite part about the school is to see how all the au pairs are complete strangers to each other at the beginning of the week, but throughout the week they get to know each others and by the time Friday rolls around and it is time to leave, all the au pairs are hugging and saying good byes to their new best friends with tears in their eyes. Plans are being made to visit each other’s across the continent! I loved to see a new group of girls and boys arriving each week who were all in the same situation, so nervous but yet so excited for this new experience they have ahead of them.
One of my other favourite parts of working at the training school was Thursdays and taking the au pairs to New York City. As we were headed closer to the city and everyone saw the New York-skyline and you could hear the cameras clicking and the excited sighs and just to see how excited the au pairs were to experience New York City for the first time.
I still work closely with the au pairs every day, and I couldn’t imagine any kind of a better job. It is great to know that I can help other young people to experience the best year of their lives. If you are wondering about becoming an au pair, I strongly recommend you to take this leap of faith and do it!

Att ha au pair sett ur en 14-årings ögon

Posted on January 3, 2012 at 6:25 PM

Sooo Hiii!

My name is Jade! I am 14 years old (almost 15!). I live in the lovely United States of America, up in Philadelphia, Pennsylvania to be exact. Since I was about 5-6 years old I've had an au pair, so basically my whole life. Having an au pair is really fun I think, because you get to meet new people from all around the world. I have had three au pairs from Mexico, two from Colombia, one from Venezuela, one from Bulgaria and one from Sweden. From having so many au pairs I think you get to learn a lot about their different culture.

Before Emma even came I didn't even know Sweden was a country! I know I sound stupid but I have never even heard of it, I had been to Ikea before but I never knew they were a Swedish store. After Emma told me about Sweden I thought it seemed like such a farmland country. I thought (and still do think) that Swedish people are innocent blonde people that own goats.

Anyways… au pairs live with you, so its like they end up being part of your family, its pretty fun because you can do stuff with them all the time. It's really sad when they have to leave though, because you don't know when they will be coming back, or if they can come back! I think I cried every time an au pair has left…I feel like such a cry baby! Its the worst feeling ever!!!! But thanks to Facebook and Skype (no Facebook and Skype are not paying me to say that, wish they were!) you can still talk to all of your au pairs and see what they are up to, I know some of my au pairs are now married, have kids or are going to college.

It's also really fun when your au pair comes back to visit you, like this summer for instance Emma came back to visit me!!! It was really fun we went to the pool all the time, went iceskating, went to a Nicki Manaj and Britney Spears concert!!! It was AWESOME Plus this time when Emma went home, I got to come with her!!!! YAYY I thought I finally get to see where Emma comes from. I was also like Oh My God its going to be so different- how will I survive!?!?!

The flight was pretty long for me, 10 hours plus the layovers, and blah blah blah. I was super excited when I got there, and I was pointing out all the stuff that was different like: "WOW there is a lot of trees here!!!!, I have never seen this many trees in my life.", and "Why are there so many bikes!?, these would definitely be stolen in Philly." I was probably taking pictures of the weirdest stuff, like how big the light switches are.

I didn't really pick up that much Swedish I guess, but I still remember Hej Hej, Puss Puss, God Jul, Tack. Oh but when I was in Sweden everybody would say "precis" all the time and I was like that sounds like the English word precise. Emma told me it meant exactly, then I started using that word in every sentence like all the other Swedish people would!

Anyway…. I could go on FOREVER about this…But just to sum it all up au pairs are fun and cool people to have around:D

-Jade!

Min värdfamilj är mitt allt!

Posted on December 28, 2011 at 5:05 AM

För cirka två veckor sedan fick jag ett mail från ett av mina värdbarn i USA, ”Hi Linnea, how are you? I miss you, when are you coming back? Love M”. Blev alldeles varm i hjärtat, min då fyraåring som nu är sex år (då det i januari är två år sedan jag kom hem) - hon saknar mig. Det är så fint på något vis. Men också sorgligt eftersom jag önskade att jag kunde besöka henne och hennes familj allt oftare. Jag svarade naturligtvis på hennes mail, berättade vad som hänt i mitt liv under året och hur jag kommer att fira jul.

Dagen därpå har min värdmamma svarat och meddelar att hon inte hade någon aning om att mitt värdbarn hört av sig till mig och tackar mig för att jag engagerade mig så mycket när M var yngre när det gäller hennes läsande och skrivande. Hon är idag en av de bästa i sin klass. Hon var redan då kreativ och smart så att hon gör framsteg i skolan förvånar mig inte, ”Such a wiz kid”.

Det här får mig verkligen att förstå vilken viktig uppgift jag som Au Pair hade när jag bodde i USA. Mina värdbarn och värdföräldrar betyder jättemycket för mig och efter att ha fått fina julkort från dem i år svider det lite att inte kunna fira jul med dem. Självklart uppskattar jag min svenska familj otroligt mycket så att fira med dem är inte fy skam men det är speciellt att fira på Amerikansk vis det är ett som är säkert.

Nu har jag skickat julklappar över Atlanten i vanlig ordning som förhoppningsvis blir uppskattade. Minns julen i USA en klappar i mängder, god mat och hela släkten som var samlad. Det var fantastiskt!

Så till alla som tvekar att åka eller till dem som redan är i USA och är oroliga för att hemlängtan kommer ta över under julen. Slå dessa tankar åt sidan och ta chansen alternativt passa på att njuta. Tiden går så fort och när du minst anar det så är året över. Julen är en underbar högtid, jag har passat på att mysa här hemma tillsammans med släkt och vänner samt ta chansen att vila upp mig inför ett nytt och spännande år - och vem vet, nästa jul kanske firas i USA?

Gott nytt år till er alla!

// Linnea, rekryteringsledare i Uppsala & Västerås
Au Pair 2009-2010, Long Island New York

Christmas in the South

Posted on December 15, 2011 at 6:25 PM

Jag var au pair i Georgia, nere i södra USA. Där tog jag hand om tre barn som var 1, 3 respektive 5 år när jag kom dit. Jag trivdes jättebra i min värdfamilj och upplevde knappt någon hemlängtan under mitt 1,5 år i USA. Mitt knep för att hålla hemlängtan borta var att hålla mig aktiv.
På kvällar och helger då jag för det mesta var ledig, hittade jag på saker tillsammans med min tyska au pair kompis Dani. Vi besökte Starbucks, åkte till gymmet, shoppade, fixade naglarna och lärde känna amerikaner. Snart lärde vi även känna deras vänner och kontaktnätet vidgades. Men vissa dagar kände jag istället för att ha egentid och då jag åkte till shoppingcentret själv och fördrev några timmar. Det var spännande att upptäcka saker på egen hand och jag växte mycket som person.
Ibland valde jag att umgås med värdfamiljen även när jag var ledig. Jag följde med på barnens fotbollsträningar och matcher och vi åt ibland middag tillsammans. Vid högtider som Halloween, Thanksgiving och jul spenderade jag mycket tid med värdfamiljen och deras släkt. Detta för att jag verkligen ville se hur amerikaner firar dessa högtider och för att se det hela ur barnens perspektiv.
Eftersom jag bodde på sydligare breddgrader fick vi ingen snö på vintern. Det gjorde det lite svårare att få den riktiga julstämningen att infinna sig. Dani och jag ville överraska värdbarnen i början av december med en varsin julkalender. De blev verkligen jätteglada för kalendrarna som gjorde nedräkningen till julafton ännu roligare. För att tillföra lite svenska element till värdfamiljens jul, pysslade jag och värdbarnen ihop smällkarameller. Mycket uppskattat av både barnen och föräldrarna!
Ett par veckor innan julafton pyntade värdfamiljen hela huset med julpynt. Jag hjälpte värdbarnen att klä granen. Det kändes mysigt eftersom jag alltid brukar hjälpa till att klä granen hemma i Sverige. Den kvällen skulle min värdmamma traditionsenligt hänga upp familjens julstrumpor över spisen. Det är verkligen pricken över i när det gäller amerikansk jul! Min värdmamma hade som överraskning till mig köpt en julstrumpa som matchade familjens, och den hängdes upp på en krok bredvid de andra strumporna. Det fick mig verkligen att känna mig ännu mer som en del i familjen!
Visst hade jag lite hemlängtan runt jul, men jag tyckte framför allt att det var väldigt spännande och kul att fira en riktig traditionsenlig amerikansk jul. Jag firade julen tillsammans med min värdfamilj och all deras släkt. Dessutom firade jag jul tillsammans med vänner jag lärt känna under min tid i USA. Juldagsmorgonen var något alldeles extra. Min värdmamma väckte mig tidigt på morgonen för att jag skulle få vara med när barnen öppnade sina paket. De var i extas när de fick se alla julklappar och sken som små solar. Jultomten hade varit där på natten och fyllt alla julstrumpor med små paket, allt från strumpor, hårspännen och smink till pennor och godis.
Min uppmaning till alla som jobbar som au pair i USA, är att hålla er aktiva och fokusera på allt det positiva och roliga ni får uppleva. Se alla möjligheter som erbjuds och ta tillvara på er tid!
//Cathrine

Hur känns det att fira första julen utan familj och släkt?

Posted on December 8, 2011 at 8:40 AM

Hur känns det att fira första julen utan familj och släkt?
Jag åkte iväg som au pair till New York i februari 2008 för att ta hand om två killar som var 12 och 14 år gamla. Jag kom till en riktigt bra familj och jag trivdes bra från första stund. Eftersom jag aldrig hade bott hemifrån under en längre period innan så visste jag inte hur jag skulle reagera på att vara borta från min familj och tryggheten hemma. Att jag eventuellt skulle känna hemlängtan i början av året var något som jag mer eller mindre räknade med. Men faktum var att när jag väl kom till New York och fick träffa min värdfamilj så kändes allt bara helt rätt. Jag blev även snabbt del av ett stort kompisgäng som jag reste och upplevde New York City tillsammans med. Den hemlängtan som jag vet att många au pairer kan känna i början av året infann sig aldrig hos mig. Jag var så uppslukad av allt det nya att jag till och med under längre perioder glömde ringa hem vilket inte uppskattades av mina föräldrar, samtidigt var de glada att jag trivdes och mådde bra.
När julafton närmade sig hade jag varit i USA i ca 10 månader. Då hade jag bestämt mig för att förlänga mitt år med 6 månader. Att uppleva amerikansk jul i USA är en upplevelse. Speciellt i New York med all vacker julskyltning och alla villor med extremt mycket julbelysning. Vid den här tiden hade de flesta av mina au pair kompisar åkt hem eftersom deras år var slut. Jag började helt enkelt känna mig ensam. Att vara i New York är underbart men i en stor stad känns oftast ensamheten större. Två dagar innan jul så fick jag plötsligt känna något som kändes som hemlängtan. Det var nästan som att all den hemlängtan jag inte känt under dessa 10 månader kom på en och samma dag. Jag ville egentligen inte åka hem, men för första gången började jag ifrågasätta vad jag egentligen gjorde där. Att prata om det med mina värdföräldrar visade sig hjälpa en hel del. De förstod hur jag kände och gjorde verkligen sitt bästa för att jag skulle trivas. Jag tror att julen är så starkt sammankopplat med släkten och familjen och har man dem inte nära så kan det kännas jobbigt. Det som hjälpte mig var att jag hela tiden försökte hålla mig aktiv och planera nya aktiviteter, jag gick och tränade, utforskade nya delar av New York och gick på bio. Visst hade det varit roligare att dela dessa saker med någon, men just då var det bättre än ingenting. Och ibland kan det faktiskt vara skönt att göra saker själv. Genom att vara aktiv så tänker man inte lika mycket på det negativa.
Den 25 december gick vi upp tidigt, redan kl 7 tror jag. Jag kom ihåg att det var en speciell känsla att vakna upp och hitta en egen julstrumpa vid brasan i vardagsrummet.    .
Att fira jul med värdfamiljen visade sig vara riktigt trevligt. Jag tror kanske de ansträngde sig extra mycket eftersom de visste att jag kände mig lite nere. Det var väldigt speciellt att uppleva deras traditioner och äta amerikansk julmat. Efter julhelgen var min hemlängtan som bortblåst och några veckor senare hade jag hittat flera nya vänner att umgås med.
Att fira traditioner är en del av au pair upplevelsen och att fira jul med sin värdfamilj kan vara minst lika trevligt som att fira med släkten hemma. Mitt tips till au pairer som börjar känna hemlängtan när julen närmar sig är att hålla sig aktiv med olika aktiviteter och sätta upp mål för sig själv så brukar det fungera. Situationen blir vad man gör den till det är inte så ofta man får chansen att fira jul i USA så se det som en unik möjlighet istället.
Ha det bra och lycka till med jul förberedelserna.
// Erik Karlsson
Fd au pair i NY

Gästbloggare! Lauras jul i USA

Posted on December 7, 2011 at 12:05 PM

Snart är det jul igen!

Det var ungefär den här tiden för två år sedan som jag och min lilla värdfamilj satte oss i bilen för att åka till affären som sålde julgranar (lite lustigt att vi åkte dit med tanke på att familjen bor på en gård med lika mycket skog runt huset som Manhattan är stort). När vi sedan transporterat hem den täckte vi varenda grön del av den med stora röda rosetter, glittrande kulor och röda pärlgirlanger medan hemgjord glögg kokade i köket och fyllde huset med juldoft!

Ungefär två veckor innan julafton hade vi julfest hemma, en väldigt mångkulturell julfest! Vi bjöd på pirogerna á la Estland, familjen Paju’s vitlökssås, eggtoddy från amerikas mest Amerikanska mataffär Shaws, hemgjord svensk glögg, varm äppecider från Vermont, äkta amerikanska kycklingvingar (sådana man doppat minst tre gånger i barbecuesås)och en massa godis och kakor! För att inte glömma; ost- och chokladfonduen för det franska inslaget…

Julklappsöppnandet delades upp för att alla skulle bli nöjda och bebisen inte grinig och trött av all uppmärksamhet. Min värdpappa ville fira på amerikanskt vis, så vi öppnade hans presenter på morgonen och tittade sedan på hans absoluta favoritjulfilmer Bad Santa och Elf. Min värdmamma ville fira på svenskt vis, så resten av presenterna öppnade vi på kvällen medan vi åt pizza!

Dagen efter for vi till Boston för att fira jul med min värdpappas mamma och syster. Där fick vi massor med god julmat och drycker och fina presenter. På morgonen skulle vi till Virginia, och vi hade tur som fortfarande fick flyga eftersom snöstormen of the century ylade i södern. Det hade tydligen inte snöat i Virginia på 150 år!

Efter ett snabbt besök hos familjens vänner körde vi vidare i en riktigt häftig gammaldags bil tills vi anlände till min värdmammas systers hästgård. Där firade vi sedan en svensk jul med köttbullar och diverse gott. Julklappshögen bredde sig ut och upp på väggarna och jag samt min lilla ängels kusins au pair tittade på en gammal version av Kalle Ankas Jul på datorn. Det dröjde dock inte länge innan vi var tvungna och fara hem till Vermont igen - tillbaka till vardagen. Fast vad är väl en vardag som Au Pair?


För min del innebar det tillbaka till äventyren med en soon-to-be ettåring, resor till Bermuda, Karibien och New York samt många underbara stunder med många underbara människor!

Laura Paju, Au Pair i Vermont 2009-2010

Kom till oss och få veta mer om au pair!

Posted on November 28, 2011 at 5:20 AM

Sugen på att resa till USA? Redo för ditt livs äventyr?

Välkommen till oss för att få veta mer om Cultural Care Au Pair, EF high School Year och EF Språkresor!

Kom och lär dig mer om de olika programmen och möjligheterna som finns just för Dig!

Välkommen till oss på Strandvägen 13 B den 29 november kl 17.30!

Erik

Mitt namn är Erik och jag åkte som au pair till New York i februari 2008. Jag hade tagit studenten året innan och kände att det var en perfekt tid att ge sig ut i världen och jobba. Som au pair tog jag hand om två killar, Graham 12 och Alex 14. Jag skjutsade dem till skolan och alla fritidsaktiviteter, lagade mat och hjälpte dem med läxorna. Med tiden fick jag och killarna väldigt bra kontakt och idag känns det som att man har två extra syskon borta i USA.

USA är ett fascinerande land och jag försökte uppleva så mycket som möjligt när jag var där. Åka på bilresa i Californien och Florida och besöka Niagara fallen är bara några av resmålen.18 månader som au pair i USA har lärt mig otroligt mycket. Man utvecklas otroligt mycket, blir mer självständig och lär sig ta mycket ansvar. Att man också får det engelsa språket är bara en bonus. Jag kan varmt rekommendera er att ta chansen att åka iväg som au pair.

Emilia

Mina au pair-år var den roligaste och mest utvecklande tiden i mitt liv! Att komma till ett helt nytt land, med en ny kultur, nya människor och en ny familj var spännande och läskigt på samma gång. Jag bodde hos min värdfamilj ute på Long Island i New York och bestod av två typiskt amerikanska (otroligt "outgoing") föräldrar och två pojkar, som var ett och tre år gamla när jag kom dit. Jag blev snabbt en del av familjen, och de ser mig ännu idag som en bonussyster.
Gör som mig - Ta chansen att få vara med om ditt livs äventyr!

Gästinlägg från Linnea, RL i Uppsala/Västerås

Posted on September 30, 2011 at 8:10 AM

Jag åkte till USA med en stor resväska fullpackad med allt mellan himmel och jord, ett pass i jackans innerficka och en bostadsadress nedplitat med svart text på ett dokument. Det kittlar i magen när jag tänker tillbaka på det. Minns såväl när jag stod på Arlanda spänd av förväntan men också med gråten i halsen för att ta farväl av mina föräldrar för ett års tid framöver. Det var en sådan blandning av känslor att jag knappt kan beskriva det.
Jag är stolt över alla som väljer att åka till USA och för den del även Australien med oss på Cultural Care som au pair. Ni ska alla ha en stor eloge. Det är inte lätt att bestämma sig, ta steget och våga satsa men jag kan verkligen säga att det är värt det. En vän till mig sa ”du måste våga för att vinna” och det stämmer såväl på hela au pair upplevelsen. Jag kan med värme i hjärtat säga att jag älskar min värdfamilj. Min andra familj, min amerikanska familj. Listan kan göras lång. Efter ett underbart år (2009-2010) var jag tillbaka för andra gången i somras för att hälsa på mina värdföräldrar och värdbarn som bor utanför New York. Det var som att komma hem och nu i efterhand refererar jag ofta till huset i USA som mitt hem. Jag fick sova i mitt gamla rum göra alla de saker som jag gjorde under året som au pair, shoppingen, kaffepauserna, gå de långa promenaderna på stranden och inte minst spendera tid tillsammans med min fantastiska värdfamilj. Det blev samtal om livet med mina värdföräldrar och åtskilliga timmar av lek tillsammans med värdbarnen. Mina tjejer är mitt allt. Jag kan inte tacka min värdfamilj nog för min upplevelse i USA, de fanns där till hundra procent och tog verkligen hand om mig i alla lägen. Men jag tror också att det beror på hur jag agerade och fungerade i familjen. Vilket leder mig in på det centrala budskap som jag vill förmedla med detta inlägg. Att göra ett bra intryck är A och O. För mig som är lite av en perfektionist ville jag att allt runt om kring mig skulle vara så bra som möjligt. Det skulle vara rent, städat och organiserat. Fanns det en inköpslista att skriva så skev jag upp de matvaror som fattades även om det inte var mitt jobb. Var tvättstugan stökig hjälpte jag till att röja upp den och var diskmaskinen fylld med ren disk så tömde jag den. Även om jag ständigt fick order om att låta bli från min värdmamma eftersom detta inte tillhörde mina arbetsuppgifter. Jag vill med detta inte säga att städning är det som får en värdmamma eller vädpappa att bli nöjd med dig som au pair men jag tror att hjälpsamhet på alla plan litet som stort kan vara ett steg på en väg in i en förälders hjärta. Detta var nog i mitt fall en ”dealbreaker” jag ställde upp såg vad som behövde göras och hjälpte till i samma mån som jag gjorde när jag bodde hemma hos mina svenska föräldrar något som min nya amerikanska familj verkligen uppskattade. För mig var detta en självklarhet och med det här vill jag säga att det kan vara en bra idé att ”walk the extra mile” för när du väl ser att det går hem då kommer du bli en del av familjen, det som jag drömde om. Min amerikanska familj betyder så otroligt mycket för mig, utan dem hade jag inte varit den jag är idag och det är jag så otroligt tacksam över. Så till alla er som fortfarande står i valet och kvalet om ni ska åka. Vänta inte, du måste våga för att vinna och kom ihåg: det går aldrig att göra ett första intryck på någon två gånger. Om du vill så kan du!
Linnea Högberg
Au Pair på Long Island
Rekryteringsledare i Uppsala & Västerås

När man tar hand om lite äldre barn.

Posted on August 15, 2011 at 4:35 AM

Då var det dags att göra ett gästinlägg igen. Jag tänkte berätta lite om mitt au pair år och om hur det kan vara när man som au pair tar hand om lite äldre barn.
När jag kom till New York som au pair i februari 2008 så var mina värdbarn Alex och Graham 12 respektive 14 år gamla. För mig var det en perfekt ålder eftersom mina tidigare barnerfarenheter hade varit från sportläger med ungdomar i liknande ålder.
När jag kom till au pair skolan minns jag att jag fick en del kommentarer från andra au pairer om att jag hade haft tur som fått äldre värdbarn. De påstod att jag skulle egentligen inte behöva jobba och förutom att skjutsa barnen så skulle de klara sig själva. Jag kan ge dem rätt angående bilkörningen som var en stor del av jobbet men annars vill jag påstå att au pairer med äldre barn har ett lika viktigt och betydelsefullt jobb som au pairer med små barn. Det är bara situationerna som kan se annorlunda ut.
När jag först anlände till familjen insåg jag ganska snart att jag hade ersatt en au pair som var väldigt omtyckt av killarna. Speciellt den äldsta killen hade svårt för att det kom en ny au pair som skulle styra och ställa (om sanningen ska fram var det nog dem som styrde mest med mig i början). Det roliga var att deras förra au pair hade samma namn som jag. Så nu var jag alltså Erik nummer två, en au pair som inte alls var lika cool, rolig och spännande, vilket jag fick höra vid många tillfällen.
Jag och Graham fick genast en väldigt bra kontakt. Han var väldigt social och vi hade även liknande intressen vilket gjorde att vi redan från början hade något gemensamt som vi kunde bygga på. Med Alex tog det lite längre tid men efter ca två månader hade även vi fått en riktigt bra kontakt. Det är viktigt att ge barnen oavsett om de är yngre eller äldre tid att vänja sig. Man får helt enkelt sätta sig in i barnens situation och tänka på att det inte är så lätt att ha au pairer som bara stannar ett år för att sedan bytas ut, särskilt inte om det verkligen är någon som blivit mycket omtyckt.
Jag tror att små barn har enklare att anpassa sig till nya personer. Med äldre barn får man anstränga sig lite mer och verkligen ge dem tid.
Som jag sa så blev det mycket bilåkande och det var mycket tack vare turer med bilen som Alex och jag fick en bra kontakt. Han gillade att ta långa bilturer med fönsterna nerdragna och radion på på högsta volym. Samtidigt lärde han mig att hitta i hela området där vi bodde vilket inte var det lättaste.
Varje eftermiddag åkte jag hämtade killarna från skolan och skjutsade hem dem för att ge dem ett mellanmål eller lättare snack. Oftast en peanut butter and jeally sandwich (vilket jag fortfarande kan köpa ibland). När läxorna var gjorda var det oftast att sätt sig i bilen igen för att skjutsa dem till till någon av idrottsträningarna. Det var allt från fotboll, basket, karate, och golf. Det vara alltid lika roligt att sitta i publiken på de olika matcherna. Detta var också ett sätt för mig att ta del av deras intressen och på så sätt få en bättre kontakt med dem.
En stor skillnad med att vara au pair till äldre barn tror jag är den rollen man får som au pair. Au pairer till små barn tror jag får en mer föräldralik roll medan jag kände mig mer som en storebror till mina värdbarn. På många sätt var jag ett stort stöd för killarna som av olika anledningar hade det ganska svårt i skolan. Till mig kunde de komma och prata om allt möjligt och jag kunde relatera till mycket som de berättade. Jag var bara 19 år när jag kom till USA och det skilde bara 6 år mellan mig och Alex. Så det kändes ju som att det faktiskt inte så länge sen som jag själv hade gått i högstadiet med allt vad det innebär.
De roligaste minnen med Alex och Graham var när de var lediga från skolan och man kunde ta med dem på olika utflykter. Närheten till Manhattan gjorde att det blev många utflykter till NYC (dock kom vi oftast inte längre än till Apple Store eller Game Stop till det var dags att åka hem igen). De gillade även att vara ute i naturen och det fanns många fina naturreservat i området där vi bodde.
För mig var det jobbigaste med att åka som au pair den dagen då det var dags att åka hem igen. Jag hade då varit au pair i 18 månader och spenderat nästan varje dag med mina värdbarn. Men det är väldigt roligt att fortfarande ha kontakt med min värdfamilj. Jag åkte och hälsade på dem förra hösten då det gått ca ett år från det att jag åkte hem. Killarna är nu 15 och 17 år och det ska bli roligt att få fortsätta följa deras liv.
//Erik

Svensk Värdmamma i USA

Posted on August 2, 2011 at 6:43 AM

Hej jag heter Nina och jag har bott i USA i 25 år med min familj. Idag har vi tre vuxna barn.
Vi flyttade till USA för min man fick ett erbjudande om ett spännande jobb. Det var inte lätt att bestämma sig till en början, att behöva lämna familj och vänner, trygga jobb och Sverige. Men när vi pratade igenom det kom vi fram till att det var ett fantastisk tillfälle att få se ett nytt land och att det var en spännande utmaning.
Min mans nya arbete innebar att han måste resa väldigt mycket och eftersom vårt första barn föddes redan första året i USA, bestämde vi oss ganska snabbt för att skaffa en au pair. Det var en perfekt möjlighet för oss då jag behövde hjälp med barnpassning då min man var borta. Det var väldigt spännande att få ta emot vår första au pair och under åren som gått har vi totalt haft åtta olika flickor boende hos oss. Alla flickorna var givetvis olika men det viktigaste var att de skulle känna sig som en i familjen. Redan från början lade vi upp ett arbetsschema tillsammans så att de visste när de skulle jobba och när de var lediga. Om vi åkte på semester fick våra au pairer alltid möjlighet att få följa med om de ville och därmed en chans att se mer av USA.
Eftersom vi är en helsvensk familj så var en del av våra au pairer oroliga för att de inte skulle lära sig tillräckligt med engelska. Men det behövde de inte oroa sig för då våra barn föredrog att prata engelska då de är födda i USA. All läxläsning var på englska, mina döttrars kompisar pratade engelska, de läste kurser i englska, alla TV program var på Engelska och tex shoppingen. Så engelska blev det varje dag, även om jag gärna själv pratade svenska med våra au pairer.
Jag upplevde att de flesta av våra au pairer var mycket trevliga och vi kom bra överens om det mesta, vi blev kompisar och hade kul ihop mellan varven av jobb och ledighet. Jag saknar dem fortfarende och jag tror att de året de tillbringade med oss gav dem en bra erfaranhet med fina minnen, ny kunskap om USA och hur det är att leva utomlands. Dessutom fick de lära sig att ta hand om barn, vilket de haft glädje av då en del av våra au pairer själva har bildat egna små lyckliga familjer.
Min tips till alla blivande au pairer: Var så öppen som möjligt och lyssna på värdfamiljen och deras önskemål, de har valt dig för att du ska ta hand om det viktigaste de har i livet. Kom också ihåg att det tar tid att lära känna varandra, så ta det lungt i början och fråga om du är osäker över något. Vi vill hellre att ni frågar 5 gånger än att det blir fel. Jag är helt säker på att ni kommer få ett helt underbar år!
Lycka till i USA!
Nina

Mitt liv som au pair hos en sigelmamma

Posted on July 13, 2011 at 2:44 AM

Vanligtvis så arbetar jag som rekryteringsledare i Göteborg men har nu fått möjlighet att gästspela uppe på kontoret i sommar, så om ni ringer till oss de kommande veckorna så är det kanske jag som svarar i telefonen. Jag heter Daniela Rossi och har även jag varit iväg som aupair. Nu var det några år sedan, men jag kommer ihåg första mötet med mina värdbarn som igår. Jag var iväg som aupair mellan 2005-2007, alltså två år.
Mitt första år arbetade jag för en helttidsarbetande singelmamma som bodde i San Francisco och tog hand om ett tvillingpar Jack och Maddie, 6år. Jack och Maddie blev snabbt två av mina bästa vänner och de var dessa barnen som lärde mig de mesta av min engelska i början av mitt år. "Copycat" var det första ordet jag lärde mig och det betyder "härmapa" eftersom att mina värdbarn tyckte att det var konstigt att jag upprepade ord som de sa. Detta gjorde jag för att jag ville lära mig nya ord men det var inget som dem förstod i början.
Efter ett år i Usa insåg jag att jag inte var redo att åka hem till Sverige än, så jag valde att förlänga med en ny familj. Familjen som jag valde bestod av en singelmamma och två otroligt söta prinsessor, Erin 3,5 år och Chelsea 6år . Barnens mamma och jag blev snabbt väldigt goda vänner. Hon var väldigt mån om att jag skulle trivas och när barnen var hos sin pappa hände det ofta att vi gjorde saker som att gå på bio eller kolla på någon serie som vi båda gillade på TV:n. Mitt val att arbeta för singelmammor är det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv. Jag upplevde att det var enklare att bygga en stark relation och vi kunde prata om allting. Hon var min chef/mamma/kompis och jag åker och hälsar på min familj på andra sidan jorden minst en gång per år. Jag tycker att ni alla borde vara öppna för att arbeta för och bo med singelföräldrar och om ni har några frågor om detta så får ni gärna höra av er till kontoret så berättar jag mer. Hoppas vi hörs!
 
//Daniela Rossi

Sommarjobb på kontoret i Stockholm

Posted on July 5, 2011 at 9:22 AM

Mitt namn är Erik Karlsson och några kanske vet vem jag är då jag arbetar som rekryteringsledare i Linköping/Norrköping. Jag åkte som au pair till New York i februari 2008 och jobbade där i 18 månader och tog hand om Graham, 12 och Alex 14.
Att åka som au pair till New York ändrade verkligen mitt liv. Efter 18 månander kom jag hem som en ny människa med nya perspektiv på livet och en mängd bra erfarenheter bakom mig. Au pairtiden gav mig otroligt mycket och de utmaningar jag ställdes inför gjorde att jag utvecklades otroligt mycket som person.

Att få åka till USA och bli en del av den amerikanska kulturen är omvälvande och väldigt spännande.. Ett av mina mål med att åka var att förbättre min engelska och ganska snart märkte jag en klar förbättring.Det bästa med min tid i USA, förrutom alla männsikor man mötte och alla platser man fick uppleva var naturligtvis att få lära känna värdfamiljen. Efter att ha arbetat för dem några månader så kändes det verkligen som om jag hade funnit en extra familj i USA och Alex och Graham ser jag nästan som mina två extra bröder idag.
Det är väldigt roligt att fortfarande hålla kontakt med familjen så här i efterhand. Jag mejlar dem ofta och ringer till dem ibland. Vi skickar även presenter till varandra när vi fyller år. Det är heller inte helt fel att ha en familj i New York som man kan åka och hälsa på.

När jag kom hem till Sverige sökte jag jobb som rekryteringsledare och började arbeta hösten 2009. Det har varit ett väldigt roligt jobb där man får möta blivande au pairer och inspirera andra att komma iväg och uppleva det som jag fick uppleva.. Den här sommaren kommer jag att sommarvikariera på Stockholmskontoret den här veckan samt vecka 32-34. Detr är väldigt roligt och lärorikt att arbeta här och man får en bättre förståelse flör hur hela processen fungerar. Så om ni ringer till kontoret i sommar så kommer vi säkert att höras vid.

Ha det bra och en trevlig sommar!
//Erik Karlsson 
Läs om flera au pairers år här: http://www.culturalcare.se/news/nyheter.aspx