Sola och bada i....

Förra veckan kom jag hem ifrån en längre vistelse i Boston och Puerto Rico.

I Boston var det möte med USA-kollegor och i Purto Rico passade jag på att semestra i 4 dagar när jag ändå ”var på plats” så att säga.

Det är lustigt – helt plötsligt kändes det så nära att flyga ner till värmen i Karibien, när jag ändå av en händelse råkade befinna mig i samma tidszon och på samma kontinent, så att ta ett flyg på 4 timmar var enkelt.

Om vi hade samma inställning här hemma skulle det bli ett himlans resande, med tanke på att hela Europa med sina 44 olika stater finns inte mer än ca 4 timmar bort.

När jag börjar summera mitt resande inser jag att jag i mitt liv haft en tendens att vilja resa långt bort, till det som känns exotiskt. Jag har varit på alla möjliga tänkbara platser i världen, men till exempel aldrig Norge, Finland eller Tyskland.

Nästa resa känns därför som att den bör vara lite närmare än Puerto Rico. Vi har ju faktiskt en ganska stor del av världen inom nära räckhåll.

Puerto var för övrigt fantastiskt, och precis vad jag behövde såhär när hösten och kylan börjar komma till Sverige.

Ha en härlig vecka!

Victoria

Min " amerikanska farfar"

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av en liten historia från mitt år som au pair. Under mitt au pair år i USA så fick jag inte bara vänner för livet utan jag fick även en ”amerikansk farfar” för livet.

Jag hade alltid vetat innan jag åkte som au pair att jag hade avlägsna norska släktingar på min pappas sida i USA men när jag hade varit i Boston ett tag letade min farfar fram namn och adresser på dem. Min farfar hade för sig att de bodde någonstans på östkusten men jag blev glatt överraskad när jag insåg att de fanns i Bostonområdet. När min storebror var och hälsade på mig så bestämde vi oss för att försöka söka upp dem.  Vi satte oss i bilen med karta och adresser i famnen och började jakten efter våra släktingar.  Det knackades dörr lite här och var men det visade sig vara gamla adresser och grannarna kände inte till namnen vi frågade efter.  Tills slut bestämde vi oss för att ge upp letandet och bege oss hemåt men svängde inom den sista adressen. Jag hade inga förhoppningar alls när jag stannade bilen utanför huset. Tyvärr var ingen hemma, men dock väcktes hoppet igen när jag såg namnskylten på dörren snyggt prytt med vårt norska släktnamn!

Någon vecka senare gjorde jag ett nytt försök. Jag ringde på dörren och tillslut öppnade en gammal man. Han tittade på mig lite barskt som om han var rädd för att jag sålde ”Girl scout cookies”.  Jag sa ”Hej jag tror du är kusin med min farmor". Jag tror faktiskt det var kärlek vid första ögonkast, för som denna man sken upp och vilken lång bamsekram jag fick. ”Du är här, vi har väntat på dig” svarade han.  Han bjöd genast in mig och berättade att de hade hört talas om det fanne en ”norsk” släkting någonstans i USA. Han pratade glatt om livet, om familjen, om Norge och om våra gemensamma släktingar. Sen den dagen blev han min extra farfar i USA! Jag blev inbjuden till varje söndagslunch med hans döttrar, varav den ena dottern visade sig bo bara två minuter ifrån där jag bodde. Jag passerade henne hus varje dag! Min extra farfar tog med mig på segeltur , vilket blev en dag jag aldrig kommer glömma! Han blev ett otroligt stöd under den resterande tiden som au pair och vi fick en väldigt fin vänskap som jag än idag uppskattar!

Hoppas ni får en fin helg!

Nina