Ett klassiskt biobesök

Bio är på kartan och det är mycket att välja bland. Komedi? Skräck? Romantik? Drama? Kort och gott vågar jag påstå att det finns något för alla smaker. På tal om just smaker… Här hemma i Sverige köper vi generellt en popcorn och en stor läsk till vårt biobesök. Detta tycker jag är himla mysigt och för mig en självklar ritual.

I USA sen… Om jag beställde en stor läsk till att börja med så fick jag en liter (!!!) av valfri smak. Där snackar vi stort. Har dock hört av säker källa att dessa storlekar börjar försvinna (men ingenting som jag själv kan bevisa). Därefter beställde jag popcorn. Då hade jag möjlighet att välja mellan söta (!!??) eller saltade popcorn. Konstigt tyckte jag men beställde troget mina saltade, som i vanliga fall ett val du inte behöver ta när väl kommer längst fram i biokön. Därefter trodde jag att det var en done deal men sedan skulle jag men så lätt kom jag inte undan. Nej, nu var det dags att välja topping till mina popcorn. Allt från smör till ost kunde jag ha på (man använde en sån man trycker ut ketchup ur på de flesta snabbmatskedjor). Sist men inte minst var det dags att placera mig på valfri plats i biosalongen, alltså, det var inga bestämda platser, först till kvarn!

Bio är lika bra vart du än är någonstans. Får du extra benutrymme kan det förstås bli ett plus, såväl att gå på bio i USA då priset var ungefär hälften av det vi betalar här hemma i Sverige. Sen kan det naturligtvis spela roll vem du går med och vilken tid på dygnet. För ett par år sedan var vi exempelvis på något som kallades för ”luciabio”. Detta innebar att vi fick se tre premiärer före alla andra, mellan 00.00 och 07.00.  Sedan var det dags för sovmorgon.

/Jenny

Min första Thanksgiving i USA

Hej!

När jag först blev introducerad till Thanksgiving av min familj i USA var jag positivt överraskad. Vi åkte över till farföräldrarna där hela släkten hade samlats för att njuta av en stor och hemlagad middag. Det var verkligen en annurlunda känsla den dagen för att fokuset var att visa uppskattning för att man har varandra och allt de gör för varandra.

Jag visste inte så mycket om denna tradition innan jag var i USA så när de kommer in med en 7 kg tung kalkon flög jag nästa av stolen. Min första tanke var hur den hade fått plats i ugnen. Det låg så mycket kärlek och omsorg att tillaga denna måltid och på något sätt smakade maten så mycket godare än alla annan mat jag tidigare smakat.

Jag uppskattade denna tillställning så pass mycket att jag har introducerat den till min egen familj i Sverige. Istället för att vi lagar denna mat på Thanksgiving lagar vi denna måltid på julafton, det är verkligen då jag uppskattar och visar min uppskattning till min familj. Jag tycker det är så kul att ta med mig kulturella upplevelser jag haft i USA och dela dessa med min familj och vänner i Sverige. De får då en större förståelse för vad detta år har inneburit för mig och jag får uppleva mina minnen från min tid i USA på nytt. Alla ni som befinner er i USA tänk på vad ni skulle vilja dela med er av till er familj och vänner som befinner er i Sverige, här kommer verkligen det kulturella utbytet till sin rätt.

Happy Thanksgiving!

Idag har jag blivit fadder

Idag fick jag ett email ifrån en organisation jag gått med i. Jag är nu officiellt fadder till en liten 7-årig flicka på Haiti. Jag längtar tills brevet med foton och adress kommer hem och jag kan börja brevväxla med henne.

Sverige som land skänker oerhört stora bistånd, men det är inte lika utspritt här som i USA att göra ”charity work”. I USA är det inte alls ovanligt att man har olika ”fund raisers”, volontärjobbar eller engagerar sig på annat sätt för behövande eller utsatta människor.

Känner ni till Cultural Cares välgörenhetsprojekt? Det kallas för Kids First och vi stöttar flera olika organisationer ekonomiskt. Vi har idag 3 stycken organisationer vi huvudsakligen stödjer, och det är Dom dziecka w Aabiunaich ett barnhem för utsatta kvinnor och barn i Polen, Jeevitha Anathashrama som är ett barnhem i Bangalore, Indien och även Share our Strength som är en organisation i USA som hjälper de fattigaste barnen i USA.

Cultural Cares Kids First Foundation är en non-profit organisation och hjälparbetet går till så att vi som jobbar för Cultural Care alla hjälps åt att samla in pengar, till exempel genom att baka och sälja bakverk på våra kontor. Här i Sverige har vi både sprungit Marathon i Kids First namn, såväl som ordnat kubbturnering där deltagaravgiften gick till Kids First. På vår au pair-skola i New York finns ett ”snack schack” där au pairer får köpa snacks för en  eller ett par dollar styck, och hela vinsten går till Kids First.

En del LCC:er ordnar även fund raisers för Kids First där au pairer och värdfamiljer i USA organiserar och hjälper till att samla in pengar. Många au pairer väljer också att skänka en femtiolapp extra när de ansöker för att bli au pair, vilken oavkortat går till Kids First. Detta är vi evinnerligt tacksamma över! Många 50-lappar gör otroligt stor skillnad för de här barnen.

Vi som organisation är väldigt stolta över Kids First och personligen försöker jag varje dag att påminna mig själv om hur otroligt priviligierad jag är, och därmed vill jag också dela med mig till dem som inte är lika priviligierade.

Hör av er om ni vill veta mer om Kids First. Ni kan också läsa mer här: http://www.culturalcarekidsfirst.org/

Ha en fortsatt fin vecka!

Victoria

Livets goda och mindre goda dagar

Ibland känns livet sjukt trist. Det bara rullar i en cirkel där det känns som att allt går dåligt.Kanske misslyckas man i skolan, får kritik på jobbet eller har det jobbigt i någon relation i sitt liv.

Ibland känns det som att livet bara är lite allmänt trist. Man äter, sover, jobbar - typ.

Sådana vågor går man igenom även som au pair. Första tiden var ett lyckorus för mig. Allt var superspännande, och jag var konstant exalterad. Såklart – jag var ju i ett superspännande land, i en superspännande stad med massa nya vänner och en ny familj.

Men, det där lyckoruset gick ju över. Jag började fundera över massa saker och funderade över varför min värdfamilj gjorde saker på så märkliga sätt. Någonstans där började en frustration gro inom mig och jag var ganska irriterad konstant på min familj. Jag tyckte att min värdpappa var överkontrollerande och att mina värdbarn var bortskämda.

Det var så ett tag, tills jag och min värdmamma satte oss ner och pratade ut. Givetvis sa jag inte att jag tyckte barnen var bortskämda och att pappan var ett kontrollfreak, men jag förklarade att jag var van andra saker hemifrån och att jag hade vissa saker som jag inte var helt bekväm i. Jag fick också veta att det var ömsesidigt och att de inte var 100% nöjda med allt jag gjorde heller.

Efter samtalet började det vända, och nästa våg där det kändes som att livet lekte kom smygande. Jag vaknade varje dag och tänkte att jag var alldeles galet lyckligt lottad som fick vara just där jag var.

Sedan gick ju hela au pair-året upp och ner sådär. Ibland var jag världens lyckligaste människa och ibland ville jag bara hem till Sverige och vardagen är jag kunde bo i min egna lägenhet och rå om mig själv och slippa ta hänsyn till en hel familj.

Livet är ju upp och ner för alla, men jag tyckte att upp och ner-kurvorna var så mycket mer dramatiska i USA. När jag var glad så var jag så sprudlande glad att jag inte visste var jag skulle göra av all energi, och däremellan kunde det kännas rejält tungt. Tack och lov var de positiva och härliga tiderna mycket längre och många fler än de tunga stunderna, så när det kändes som jobbigast så försökte jag tänka på det.

Här hemma i Sverige är allt mer stillsamt. Som idag – en regnig fredag sent på jobbet, där kvällens höjdpunkt troligen blir en bra film och soffmys. Nåt annat har jag inte energi till, just idag J

Trevlig helg!

Victoria

Olycksfågel

Vi säger till alla våra au pairer hur viktigt det är att vara försäkrad under sitt au pair-år. Några av er kanske undrar varför? Jag var själv i samma situation då jag höll på att förbereda inför mitt år i USA och jag kommer så väl ihåg hur jag sa till mina föräldrar: ”Jag har ju aldrig varit inlagd på sjukhus och förkyld är jag max två gånger om året, varför ska jag köpa en försäkring?”

Som ni vet så kan man inte åka iväg som au pair utan någon slags tilläggsförsäkring. Och jag har mycket att tacka ERIKA och Cultural Care för detta. För inte visste jag att min olycka var alldeles runt hörnet...

Jag har aldrig uppsökt läkare, eller varit på akuten så många gånger som jag var under mina år i USA. Jag hann på 24 månader bryta både arm och fot och fick dessutom uppsöka läkare vid ett flertal andra tillfällen för diverse olika, konstiga och framför allt oväntade anledningar. Tjejen som aldrig varit på sjukhus var det här.

Vid varje sjukhusbesök så räckte det med att uppvisa mitt försäkringskort, så fick jag omedelbar hjälp utan vidare frågor. Jag fick all hjälp som var nödvändig och en lite därtill, utan att någonsin betala mer än 35 dollar ur egen ficka.

Jag hoppas givetvis inte att ni ska behöva utnyttja er försäkring lika flitigt som jag. Men budskapet jag vill få fram är: olycksfågel eller ej, du vet aldrig när olyckan är framme. Så om du står inför en oväntad situation där rådfrågning och hjälp behövs från mannen med den vita rocken, så kommer en ordentlig tilläggsförsäkring att vara din räddare! Trust me.

/Amy

Midsommar och nya miljöer

Nu är det midsommar! Jag ska hem till min familj som bor 40 mil ifrån Stockholm. Det är så skönt att komma ”hem”. Förutom att få umgås med nära och kära innebär det mammas mat, träffa vovven, åka båt, bada ifrån bryggan, och livet på landet i allmänhet... Som balsam för en stressad själ.

Innan jag åkte till USA bodde jag hemma i några månader, och då kan jag lova att det inte var balsam för någons själ. Jag och mamma bråkade i princip dagligen och det var allmänt dålig stämning i huset. Jag hade bott hemifrån hela gymnasietiden, därefter varit ute och rest lite och att därefter sedan flytta hem var...ja, svårt, för att uttrycka det milt.

Även om det var otroligt jobbigt att skiljas åt när jag åkte till USA så tror jag att både jag och mina föräldrar i hemlighet också drog en lättnadens suck. Inte över att vara ifrån varandra ett år, utan att tiden som sammanboende nu var slut.

Jag kan idag konstatera att jag och min familj har en väldigt fin och nära relation, och vi försöker ses så ofta det går, men jag är också ganska klar över att vi som vuxna människor lever olika liv och därmed ska ha en vuxen relation, vilket innebär viss distans.

Det fina med att anpassa sig till en ny miljö och nya människor är ju att man får nya infallsvinklar och perspektiv. Självklart är man formad av sin familj och sin uppväxt, det är naturligt, men jag tror att det är viktigt att våga ifrågasätta sina föräldrar, sina vänner, sin miljö och för den delen hela ”svenskheten”. Om vi inte vågar ifrågasätta, hur ska vi då kunna utvecklas, skapa nya tankar, värderingar och vinkar?

Att tillbringa tid utanför sin comfort zone bidrar till en utveckling och en viss distansiering ifrån livet som man är van det, det är jag helt övertygad om.

Så när du står i USA mitt i en kulturell chock, fundera över vad din reaktion kommer ifrån? Varför tycker du på ett visst sätt? Varför blir du upprörd över vissa saker?

Ringer du hem till dina föräldrar kommer du till 95% av gångerna få medhåll i din åsikt, av den anledning att din åsikt i grund och botten handlar om vilka värderingar du fått med dig hemifrån. Så vacklar du i dina argument, eller känner dig förvirrad och ledsen över något, prova att rådfråga någon annan om situationen. Kanske en au pair-kompis ifrån ett annat land. Tycker hon/han annorlunda så känns det säkert jobbigt – självklart vill man ha stöd och medhåll när man är mitt i en situation som känns jobbig. Men tänk på att stöd inte alltid handlar om att få medhåll, stöd kan också handla om att få syn på sig själv med ett utanifrånperspektiv, för att lättare kunna hantera situationen objektivt. Det handlar inte om att ändra sin egen åsikt, men om att inse att rätt och fel kan vara subjektivt, och ibland kanske acceptera att man kan vara oense men ändå tycka om varandra.

Dela med din av din kultur - namnsdagar

Visste du att man inte har namnsdagar i USA?

Då jag var au pair så hade jag med mig min kalender från Sverige och mina värdbarn upptäckte att det stod namn på varje dag och undrade nyfiket vad det var för något? Jag förklarade givetvis mer än gärna och berättade att man ofta brukar få en lite present på sin namnsdag. I samma stund som jag sa det så insåg jag mitt misstag… Mina värdbarn heter Helena och Elyssa vilket betyder att Helena finns med i kalendern och har en namnsdag och Elyssa har det inte… I en 7-åring och 5-årings liv blev detta katastrof! 

Med lite snabb hjärngympa förklarade jag att om man översätter Elyssa till svenska blir det Elisa. Och vips så hade bägge tjejerna en namnsdag och en ny tradition hade fötts hos min värdfamilj. 

Ett annat sätt att dela med sig av den svenska kulturen är att fira nationaldagen imorgon. Åk till IKEA och handla på er knäckebröd, sill och annat svenskt och bjud på en svensk buffé!

//Ida

Sprid gemenskapen!

Något som jag reagerade på då jag kom hem till Sverige efter mitt år i USA var att jag saknade gemenskapen som jag upplevde i USA. Gemenskapen jag hade med alla andra au pairer, med de som tränade på samma gym som mig, med grannarna i det område som jag bodde. Det var så lätt att uppleva en samhörighet i USA tillskilland mot Sverige, tills nu.

Jag är ju lite av en tränings- och utmaningsjunkie, vill alltid ha ett personligt mål att nå. I år heter utmaningen en svensk klassiker och jag ligger just nu i hårdträning för Vättern Runt, 300km på cykel. Jag har precis införskaffat min coola racer och var i helgen ute på mitt första långpass. Man kommer upp i ganska bra fart då man ligger på och det var inte bara jag som var ute och cyklade i det härliga sommarvädret. Jag mötte galet många andra cykelfantaster. Efter ett tag började jag se ett tydligt mönster. Varje gång jag mötte en annan cyklist på en racer så fick jag en liten liten vink. Inget stort ”hej på dej, kul att du också är ute och cyklar” utan snarare en lite vink med ena handen som ett igenkännande, ”vi håller ihop”.  

Jag som hållit på med en hel del andra sporter också, på senare tid framförallt löpning, har alltid ifrågasatt just varför man granskar den man möter uppifrån och ner för att sen titta ner i marken då man springer förbi varandra, blev glatt överaskad av denna nya samhörighet och gemenskap. Det gör verkligen att man får mer energi och blir mer motiverad att ge sig upp på cykeln igen. Allt av en liten vink eller nick.

Så börja hälsa på varandra, bidra till samhörighet och gemenskap – det tänker i alla fall jag göra när jag glider fram på min racer!

 //Ida