Något som jag
reagerade på då jag kom hem till Sverige efter mitt år i USA var att jag
saknade gemenskapen som jag upplevde i USA. Gemenskapen jag hade med alla andra
au pairer, med de som tränade på samma gym som mig, med grannarna i det område
som jag bodde. Det var så lätt att uppleva en samhörighet i USA tillskilland
mot Sverige, tills nu.
Jag är ju lite av
en tränings- och utmaningsjunkie, vill alltid ha ett personligt mål att nå. I
år heter utmaningen en svensk klassiker
och jag ligger just nu i hårdträning för Vättern Runt, 300km på cykel. Jag har
precis införskaffat min coola racer och var i helgen ute på mitt första långpass.
Man kommer upp i ganska bra fart då man ligger på och det var inte bara jag som
var ute och cyklade i det härliga sommarvädret. Jag mötte galet många andra
cykelfantaster. Efter ett tag började jag se ett tydligt mönster. Varje gång
jag mötte en annan cyklist på en racer så fick jag en liten liten vink. Inget
stort ”hej på dej, kul att du också är
ute och cyklar” utan snarare en lite vink med ena handen som ett igenkännande,
”vi håller ihop”.
Jag som hållit på
med en hel del andra sporter också, på senare tid framförallt löpning, har
alltid ifrågasatt just varför man granskar den man möter uppifrån och ner för
att sen titta ner i marken då man springer förbi varandra, blev glatt överaskad
av denna nya samhörighet och gemenskap. Det gör verkligen att man får mer
energi och blir mer motiverad att ge sig upp på cykeln igen. Allt av en liten
vink eller nick.
Så börja hälsa på
varandra, bidra till samhörighet och gemenskap – det tänker i alla fall jag
göra när jag glider fram på min racer!
//Ida
