Att sysselsätta, aktivera och underhålla

Vad står det på veckans agenda? Lämna och hämta från preschool, playdates, fotbollsträning och gymnastik ….men däremellan kanske det finns en del tomma luckor som behöver fyllas?

När jag kom till USA var mitt värdbarn 2,5 år gammal och han och jag tillbringade tio timmar om dagen tillsammans förutom de få timmar han var på preschool. I början flöt det på väldigt bra och jag såg till att vi gjorde varierande, roliga och utvecklande aktiviteter varje vecka.

Fast efter ett tag när vi hade varit på samma lekplatser och bakat samma ”banana bread” varje fredag kändes det inte varierande och stimulerande längre, varken för mitt värdbarn eller för mig. Så då tog jag hjälp av mina värdföräldrar, au pair vänner, andra mammor på preschool och grannbarnen. Jag försökte hämta inspiration och tips från alla möjlig håll och plocka fram den mest kreativa sida jag hade. 
 
Det resulterade i att mitt värdbarn och jag utforskade ett flertal nya bibliotek och museum i området, gjorde hinderbana i huset (speciellt under snöiga och regniga dagar), gick på mysiga picknickar och pysslade med både det ena och det andra (t.ex maracas gjorda av makaroner och förvandlade skokartonger till minihus) Vi såg även till att avancera vår bakning och gav oss på lite svårare recept! Mitt värdbarn blev en hejare på att kläcka ägg☺ Vi utökade även vårt sociala nätverk och planerade in playdates med andra barn på hans skola, vilket mitt värdbarn stormtrivdes med att!


Vad hittar ni på med era värdbarn? 

Att släppa någon inpå livet

Alla som skaffat en ny vän, dejtat eller bott i värdfamilj vet hur svårt det kan vara att släppa en ny människa inpå livet. Ibland hittar man vänner och ”klickar” direkt, andra gånger behöver man ge varandra både en, två och tre gånger innan man klickar. Klickar man direkt är det ganska okomplicerat, då kanske man inte ens reflekterar över processen som sker när man ska lära känna varann på riktigt.

Men när man till exempel ska flytta in hos en vilt främmande människa (rumskamrat eller värdfamilj) kommer massa fler faktorer in. Man vill visa sin bästa sida och helt plötsligt sätter man massa press på sig själv. Dessutom, om man ska bo hos någon, vill man känna sig som hemma och inte gå runt och tassa på tå i huset. Det är en svår balans – att samtidigt som man kanske själv blir lite stel för att man är mån om att ge ett gott intryck, vill man känna sig så avslappnad som möjligt och ”vara sig själv”.

Att helt obehindrat ta för sig i ett nytt hus är svårt. Det är inte alls någon självklarhet att ta mat ur kylen, fråga ifall familjen kan köpa hem särskild mat du gillar eller veta vad som är okej eller inte okej i huset.

När jag flyttade in hos min värdfamilj var jag oerhört stel i början. De var inte heller superöppna, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur reserverad och blyg jag säkert var. Det tog helt enkelt en stund för oss att hitta en avspänd relation. Eftersom jag kände mig stel och osäker bestämde jag mig för att köra på frågetaktiken. Jag är dålig på att småsnacka, men jag är ganska nyfiken, så jag frågade om ALLT istället, för att bryta isen. (Min värdpappas kollegor blev för övrigt överlyckliga när han berättade att jag var deras sista au pair, eftersom det skulle innebära att han efter mig skulle slippa ta emot ungefär 87 samtal om dagen om diverse J)

Jag försökte att inte ställa samma fråga två gånger, utan istället ta anteckningar så att jag inte störde i onödan – men jag var nyfiken på att veta allting. Såhär i efterhand var det nog ganska bra. Kanske hade det gått snabbare att bryta isen om jag hade varit ett socialt geni som kunde småsnacka som bara den, men vad mitt eviga frågande ledde till var att jag ganska snabbt blev en självständig au pair. Jag kunde ju ganska snabbt räkna ut hur mina värdföräldrar skulle ha hanterat en ny situation, eftersom jag hade frågat dem så många gånger vad de tyckte om ditt och datt. Det gjorde att det blev lättare med beslutsfattande och att vara konsekvens gentemot barnen.

Så – till er alla som delar min blyghet och ställs inför ett nytt socialt sammanhang som ni tycker är obekvämt, prova frågetaktiken. Det funkar fint för mig.

Happy chatting,

Victoria

Förlänga eller inte förlänga?

Är du en av dem som velar som jag gjorde kring det här med att förlänga din tid i USA? Är du under dina sista månader, kanske redan har önskat en flygtid hem, men ändå tänker att du kanske skulle vilja förlänga med 6 månader eller så?

Jag minns så väl hur mina tankar gick. Hur jag kände att jag inte var klar med livet i USA, hur det fanns mer jag ville upptäcka, men hur jag samtidigt längtade hem efter att ha mitt eget, skaffa egen lägenhet och ta hand om mig själv. Min värdfamilj ville att jag skulle stanna, även om de fullt ut respekterade ifall jag inte ville.

Såhär snart 10 år senare så inser jag att valet egentligen var ganska enkelt. USA är en ”once in a lifetime experience”. Även om du åker tillbaka till USA av andra anledningar senare så är ditt au pair-år en unik tid. Att ha egen lägenhet kommer du hinna. Typ hela resten av ditt liv. Kanske delar du den med en vän, eller en egen familj så småningom, men den kommer fortfarande vara din egen.

Studier hinner du med. Vad spelar ett år eller ett halvår för roll – det kommer knappast att påverka din förmåga att ta till dig studierna, eller möjligheten att få jobb. Möjligen bara till det positiva, eftersom du under tiden i USA skaffat dig erfarenhet som andra inte har.

De vänner där hemma som finns kvar efter ditt år i USA, kommer särkerligen finnas kvar även om du råkar vara borta i 18 eller 24 månader. Och finns de inte kvar alls är de troligen inga vänner du ändå hade behållit i det långa loppet. Saknar de dig och tjatar om att du ska komma hem så kan du ge dem en deal – när din förlängningstid är över kan hela kompisgänget komma över och ni kan göra en roadtrip tillsammans på din resemånad (så gjorde för övrigt jag och mina vänner). Meddelar du dem redan nu så hinner de börja ladda shoppingkontot för USA J

Det är så lätt att vara efterklok, men i retrospekt så verkar det som att all logik säger att valet var enkelt. Ta vara på chansen – den kommer inte igen, medan livet här hemma rullar på i vanlig takt och kommer att göra så även om 6, 9 eller 12 månader.

 Lycka till med dina planer och hör av dig om du vill veta mer om möjligheten att förlänga eller bolla tankar i största allmänhet

/Victoria

Värdhund, det bästa som finns!

Hej!

Häromdagen såg jag på Facebook att min värdfamilj hade lagt upp en bild på min ”värdhund”.  Vi skaffade honom under året när jag var i USA och vi döpte honom till mitt efternamn, Maxwell Kirschon. Jag hade aldrig haft en hund tidigare och jag kom verkligen honom nära.  Jag tyckte det var så mysigt att ha honom som sällskap på mina dagspromenader och att ha honom att gosa med när det kändes lite motigt när jag saknade min familj i Sverige.  Jag upplevde att hunden i familjen bidrog med så mycket glädje och det var lätt att vara pedagogisk med barnen när det gäller att vara snäll mot andra och visa omtänksamhet.

Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Min värdmamma brukar skriva till mig om en uppdatering från Maxwells liv, det värmer mig lika mycket varje gång om att höra vad han har varit med om. Han är lika viktig som alla andra familjemedlemmar. Jag är så tacksam för att jag har fått bo med en värdfamilj som haft en hund, då jag själv aldrig haft möjligheten att ha det hemma i Sverige.

Jag fick en kär vän för livet!

Ta hand om er kära vänner!

Caroline

Att komma hem igen!!

Att komma hem igen

Nu till våren är det tre år sedan jag skickade in min ansökan till Cultural Care Au Pair.

Tre år känns ibland som en evighet då jag tänker på allt jag har fått uppleva sedan jag flyttade till USA. Jag var borta i 22 månader och de var de absolut bästa åren. Jag hade hört så mycket au pair historier, läst bloggar och fantiserat om hur det skulle vara att få en värdfamilj i USA. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle vara att åka tillbaka till USA, efter att ha varit au pair, och hälsa på dem igen. Det var bara fantastiskt!

Jag kom tillbaka från min au pair tid i juni 2012, och redan då började jag och min värdfamilj planera för att jag skulle hälsa på och till jul bokade jag en resa lagom till min födelsedag i mars. Jag hade räknat ner inför att åka till USA sedan jag bokade biljetten, och det var nästan mer pirrigt att kliva på planet den här gången, hur kommer barnen reagera? Hur kommer den nya au pairer vara, kommer det kännas konstigt? Var tankar som snurrade i mitt huvud. Att det dessutom skulle bli en överraskning för mina värdbarn var bara ännu mer spännande!

 Och vilken lyckad överraskning det blev sen! Två super glada tvillingar och en hund som kissade på sig av lycka! Det var så kul att se hur mycket barnen hade växt, vad deras nya intressen var och hur de hade utvecklats. Ett toppenbesök helt enkelt, det kändes väldigt naturligt att vara tillbaka och jätte roligt att få träffa den nya au pairen. Jag spenderade dagarna med mina värdbarn, lekte, spelade spel, hjälpte till med läxor och det kändes lite som att de gamla rutinerna kom tillbaka rätt snabbt. Vad jag hade sett fram emot nästan lika mycket som att träffa min värdfamilj var såklart att säga hej till New York City igen, staden som blev mitt hem under mer än ett år tills min värdfamilj valde att flytta till förorten och New Jeresy där de fortfarande bor. Att strosa runt i våra gamla kvarter på Upper West Side, beställa en favorit-kaffe på Starbucks, gå till stammisrestaurangerna och bästa platserna i central park gjorde mitt besök fulländat. Givetvis var det hur kul som helst att också träffa massa gamla vänner som bor kvar. Jag lärde känna mycket folk som inte bara var au pairer, vilket gör att jag har en stor umgängeskrets att återkomma till, väldigt härligt.

Som pricken över i:et firade jag för tredje året i rad min födelsedag i NYC, med ett härligt restaurang besök med mina kids plus värdpappor (yes jag hade två pappor, hade aldrig kunnat föreställa mig det men är genuint lycklig över att jag sa ja till dem) för att sedan fira vidare med vänner. Avslutningsvis vill jag säga att det må vara lite läskigt innan man bestämmer sig för att åka, men att efter det få återkomma till sin andra familj i USA var otroligt roligt.

Bästa hälsningar

Madeleine

Återbesök hos min värdfamilj!

Hemma från ett underbart återbesök i USA.

För två veckor sedan åkte jag tillbaka till min värdfamilj i USA som jag var au pair hos. Familjen hade fått tillskott med lilla Charlie som är världens gulligaste bebis som jag myste med varje morgon. Ett och halvt år efter mitt au pair år så såg rutinerna ut desamma som när jag var deras au pair. Det kändes verkligen som jag var au pair igen när jag steg in i deras hus och fick två fina välkomstskyltar som mina värdbarn hade gjort till mig.

Jag passade på att umgås väldigt mycket med familjen och hjälpte den nuvarande au pairen en hel del. Jag skjutsade barnen till skolan, hjälpte till med maten, nattade, badade och lekte väldigt mycket med barnen. Det kändes verkligen inte som om jag hade varit borta i ett och halvt år. Det var hur härligt som helst att få spendera tid med dem och få höra mitt lilla värdbarn läsa en bok för mig. Under tiden jag var pair tränade vi väldigt mycket på hennes läsning och nu läste hon en bok flytande. Det är lite skrämmande att tiden går så fort men samtidigt när jag besökte familjen kändes det som det inte hade gått mer än en vecka sen jag var au pair hos dem.

Det bästa med mitt år som au pair är att jag kom hem till Sverige med en andra familj på andra sidan Atlanten som jag kan besöka och jag är välkommen till dem när som helst.

Trevlig helg, Maggie

Snart blir det ett kärt återseende med värdfamiljen!

Nu är det äntligen dags att besöka mina små busfrön. Jag ska nämligen åka till USA om tre veckor och ska äntligen få träffa min underbara värdfamilj igen. Jag kom hem från ett underbart år som  au pair under sommaren 2011 och har länge planerat att göra ett återbesök men andra planer har lyckats komma i vägen. Jag åker tillsammans med två vänner som jag lärde känna under tiden jag var i USA och som också var au pairer. Vi tre bodde ca 10 minuter ifrån varandra och våra värdfamiljer var vänner. Våra värdbarn hade ofta playdates tillsammans och vi umgicks jättemycket under fritiden.

Mina värdbarn är 5 och 8 år nu, en tjej och en pojke. Under tiden som jag var au pair var min värdmamma gravid och jag hann tyvärr åka hem till Sverige innan hon födde lilla Charlie. 

Nu till den stora frågan. Alla ni au pairer/framtida au pairer där ute, vad har ni för tips på presenter till mina värdbarn?

/Maggie

En helg i Vermont

För fem år sedan precis besökte jag tillsammans min värdfamilj deras skidstuga i Vermont för att åka skidor. Jag och mitt värdbarn brukade ju spendera den största tiden tillsammans då båda föräldrarna arbetade heltid och på helgerna var jag oftast på shoppingturer eller andra äventyr med mina vänner när föräldrarna var lediga. Därför blev det inte så mycket tid över till att umgås med hela familjen samtidigt. Värdfamiljen och jag hade därför bestämt att vi tillsammans skulle åka till Vermont för att ha några dagar tillsammans.

 Jag kom ihåg när vi körde mot Vermont att de var så glada och förväntansfulla över att jag äntligen skulle följa med och se Vermont. Vi åkte naturligtvis massa skidor, åt våfflor i backen, drack varm choklad och läste böcker framför brasan. Vi var även på lite utflykter och min värdmamma visade mig runt i den lilla byn. Hon berättade gladeligen om området och alla hennes minnen därifrån. Vi besökte även en mysig liten restaurang i närheten som bakade stenugnpizzor. Pizzorna var gjorda på närproducerade produkter och än idag kommer jag ihåg den matupplevelsen. Mina värdföräldrar hade pratat om den här restaurangen ända sedan jag kom till dem i augusti och det var kul att äntligen få dela den upplevelse med den.

Detta är ett av de starkaste minnen jag har och jag kommer ihåg att jag tyckte det var så mysigt att få den här helgen tillsammans med hela familjen.  Det var så annorlunda att umgås med familjen under andra omständigheter än på hemmaplan där vardagen fanns. Detta är något som jag alltid kommer att minnas och jag hoppas fler får uppleva en liknande semester med sin värdfamilj!

Det ofattbara har hänt igen.

Så händer det obegripliga igen.

Det är svårt att greppa, och tankarna far runt ”hur kan det hända? Igen?”. Våra vänner i väst har drabbats av alldeles för många tragedier som denna och vi hoppas innerligt att detta är sista gången som detta behöver hända. Någonsin. Någonstans.

Våra tankar finns hos de familjer och anhöriga i USA som drabbats av denna tragedi. Det finns inga ord som kan trösta och göra det lättare att ta sig igenom julen när man just mist sitt barn. Ingen kram eller omtanke i världen som kan minska sorgen.

USA är ett helt land i sorg just nu, och vi lider med dem.

Ett år fyllt av blandade känslor

Hej

Veckan går snabbt och det är redan onsdag. Hoppas alla har haft en bra början på veckan. 

 När jag ser tillbaka på mitt år så minns jag det med glädje. Nästan varje dag drömmer jag mig tillbaka till de stora parkerna i Boston, de nybakta bagelsen till frukost, den dagliga dosen av Starbuckskaffe, skidsemestrarna med familjen, shoppingturer till närliggande ”mall”, alla playdates och äventyr som jag och mitt värdbarn var med om. Även om det är de stunder jag minns idag så fanns det tillfällen då jag inte dansade på moln. Jag tror att alla som har varit Au pair kan intyga att ibland är det lite kämpigt. Att bo på sin arbetsplats, att se värdfamiljen som sin ”egen” familj samtidigt som du arbetar för dem, att tampas med trotsiga barn och att inte alltid vara överens med dina värdföräldrar är alla situationer som du kommer få gå igenom.  Inte nog med att du kommer ställas inför nya och främmande situationer utan du kommer även känna av hemlängtan som smyger sig på när du minst anar det.

Det viktigaste tror jag när det känns hopplöst och ledsamt är att acceptera situationen. ”Det är jobbigt nu och det kommer förmodligen att vara det ett tag.” Tillåt dig att vara ledsen och ge aldrig upp hoppet om att det blir bättre för det blir det. Det bästa är att dela med dig om hur du känner. Prata med dina au pair vänner, de befinner sig i samma situation och de vet hur du känner. Dela med dig av dina funderingar och låt din värdfamilj få chansen att hjälpa dig om det är något som bekymrar dig. Umgås med din värdfamilj om de inbjuder till det och visa att du vill spendera tid med dem även på din fritid. Det kommer att stärka din relation till familjen och ni kommer att förbättra er förståelse för varandra. Se även till att ha planer efter arbetstid med dina vänner.  Upptäck och njut av USA när du har chansen!  Sist men inte minst glöm inte att klappa dig själv på axeln då och då och var stolt över dig själv som tagit modet att åka iväg till ett främmande land. Tar du dig igenom en jobbig period kommer du bli starkare som människa och ta dig ett steg närmre till ett fantastiskt år som du aldrig kommer att glömma i slutändan.

Jag hoppas detta kan vara till hjälp till alla er Au pairer som är på väg eller befinner sig i USA.  Men även till dig som har funderingar på att åka. Ha en fortsatt bra veckan!

 Nina