Alla som skaffat
en ny vän, dejtat eller bott i värdfamilj vet hur svårt det kan vara att släppa
en ny människa inpå livet. Ibland hittar man vänner och ”klickar” direkt, andra
gånger behöver man ge varandra både en, två och tre gånger innan man klickar.
Klickar man direkt är det ganska okomplicerat, då kanske man inte ens
reflekterar över processen som sker när man ska lära känna varann på riktigt.
Men när man till
exempel ska flytta in hos en vilt främmande människa (rumskamrat eller
värdfamilj) kommer massa fler faktorer in. Man vill visa sin bästa sida och
helt plötsligt sätter man massa press på sig själv. Dessutom, om man ska bo hos
någon, vill man känna sig som hemma och inte gå runt och tassa på tå i huset.
Det är en svår balans – att samtidigt som man kanske själv blir lite stel för
att man är mån om att ge ett gott intryck, vill man känna sig så avslappnad som
möjligt och ”vara sig själv”.
Att helt
obehindrat ta för sig i ett nytt hus är svårt. Det är inte alls någon
självklarhet att ta mat ur kylen, fråga ifall familjen kan köpa hem särskild
mat du gillar eller veta vad som är okej eller inte okej i huset.
När jag flyttade
in hos min värdfamilj var jag oerhört stel i början. De var inte heller
superöppna, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur reserverad och
blyg jag säkert var. Det tog helt enkelt en stund för oss att hitta en avspänd
relation. Eftersom jag kände mig stel och osäker bestämde jag mig för att köra
på frågetaktiken. Jag är dålig på att småsnacka, men jag är ganska nyfiken, så
jag frågade om ALLT istället, för att bryta isen. (Min värdpappas kollegor blev
för övrigt överlyckliga när han berättade att jag var deras sista au pair,
eftersom det skulle innebära att han efter mig skulle slippa ta emot ungefär 87
samtal om dagen om diverse J)
Jag försökte att
inte ställa samma fråga två gånger, utan istället ta anteckningar så att jag
inte störde i onödan – men jag var nyfiken på att veta allting. Såhär i
efterhand var det nog ganska bra. Kanske hade det gått snabbare att bryta isen
om jag hade varit ett socialt geni som kunde småsnacka som bara den, men vad
mitt eviga frågande ledde till var att jag ganska snabbt blev en självständig
au pair. Jag kunde ju ganska snabbt räkna ut hur mina värdföräldrar skulle ha
hanterat en ny situation, eftersom jag hade frågat dem så många gånger vad de
tyckte om ditt och datt. Det gjorde att det blev lättare med beslutsfattande
och att vara konsekvens gentemot barnen.
Så – till er alla
som delar min blyghet och ställs inför ett nytt socialt sammanhang som ni
tycker är obekvämt, prova frågetaktiken. Det funkar fint för mig.
Happy chatting,
Victoria
