Vårkänslor

Idag är första dagen som det känns som vår i luften här i Stockholm. Jag blir alldeles pirrig. Det är ungefär som att vara förälskad. I våren. Genast vill jag sätta mig på en uteservering med ett glas rosé i handen och njuta av solen i ansiktet. Nu är det lite väl tidigt för det, men bara känslan av att det närmar sig med stormsteg gör mig varm inuti.

Kroppen lider brist på D-vitamin och för varje solstråle som träffar kinderna är det som att vakna till liv ur sitt ide.

Nu står det snart inte på förrän sommaren är här. Till dess ska jag suga i mig av vårkänslorna och fortsätta vara kär i livet.

/En vårpirrig Victoria

We don't speak Americano

Har ni någon gång varit med om att man träffat en ny människa och totalt misstagit sig på dennes personlighet?

Hur man tokgillat en människa som sen faktiskt visat sig tyvärr inte vara så snäll? Eller tvärtom, man är riktigt skeptisk till en människa som sen visar sig bli ens bästa vän?

Jag vill gärna tro att jag har ganska bra människokännedom. Men sanningen är att lika ofta som första intrycket stämmer, lika ofta har jag fel.

Men, detta är ett av få fall där jag älskar känslan av att ha tagit fel. När en människa man är misstänksam mot visar sig vara en ängel.

Först och främst gillar jag inte min egen misstänksamhet. Jag vill vara en människa som älskar alla med hull och hår. Hellre naiv än cynisk. Men ibland känner jag mig skeptisk ändå, och när jag då får motbevis och tvingas ändra uppfattning känns det som att det goda vunnit på något sätt. Som att det är ett skönt bevis för att man sällan behöver vara misstänksam mot folk och att de flesta människor är fina.

Jag kan dra upp många olika situationer där jag misstagit mig på människor, men kanske särskilt när jag bott utomlands. Där är det ju inte bara personliga skillnader, utan även kulturella och språkliga, vilket gör att det är ännu svårare att läsa av en person. Man får ha lite tålamod och ge människor ”benefit of the doubt”, dvs försöka att övervinna sin skepsis och förutsätta att missförstånd etc inte beror på illvilja från den andra parten. Ibland är det svårt, men det är en skön känsla när man börjar greppa det. Framförallt kommer så långt språkmässigt att man kan förstå det som sägs ”mellan raderna” eller förstå vad som är ironi och humor.

Jag minns när mitt värdbarn förtjusat ropade ”Vicki, you’re being sarcastic”. Då hade jag varit i USA i 10 månader, och äntligen hade jag lärt mig använda sarkasm på ett naturligt sätt. Visst hade jag kunnat skoja och prata relativt obehindrat långt tidigare, men just att kunna använda humor fritt tar tid. Och hur ska man förstå och läsa människorna runt sig fullt ut om man inte kan förstå deras humor?

Ni andra som upplever samma sak – hang in there, det kommer trilla ner en liten polett en vacker dag, jag lovar! J

/Victoria

Gott nytt år!

Gott nytt år vill vi önska alla blivande, f.d och nuvarande au pairer!

Jag minns mitt eget nyår i USA. Då var vi 10 au pair-tjejer i en vit limousine som glassade runt på Manhattan. Vi hade skramlat våra stackars au pair-löner till att få ihop till den där limousinen, samt köpa oss en varsin nyårsklänning. Vi tänkte "once in a lifetime" och gick all in. Visst blev det en speciell kväll, och visst kände vi oss bra märkvärdiga när vi gled fram i en vit limo. Jag har aldrig åkt vit limo varken före eller efter, så visst blev också det en once in a lifetime-grej. Någon gång när jag blivit rik ska jag GIVETVIS göra det igen, men tills vidare tänker jag leva på minnet av nyåret i USA när jag var en halvfattig au pair med snygg klänning, snygga kompisar och snygg bil.

Åh, just det - vi söker ny personal till vårt kontor i Stockholm - kika här: http://culturalcare.se/nyttar-new-staff/

Gott nytt år!
Victoria

Tiden i USA

Hej

Då var det fredag igen! Tycker det är fredag varje dag. Veckorna bara flyger iväg och jag kan inte förstå att det redan snart är jul.  Att tiden bara försvinner var verkligen något jag upplevde när jag var au pair.  Jag minns att vi hade en stor kalender på väggen vid köksbordet där min värdmamma skrev upp alla aktiviteter och playdates som mitt värdbarn hade. Mitt värdbarn och jag brukade bocka av dagarna när de hade passerat för att hålla koll på exakt hur många dagar det var kvar tills hans födelsedag, julafton, playdates och fotbollsträning. När jag tänker tillbaka så känns det som vi inte gjorde något annat än att stryka dagarna på kalendern. Tiden som au pair bara flög iväg och jag minns att jag i slutet på mitt år önskade att veckan innehöll dubbelt så många dagar.

När jag var på SACO mässan i Stockholm förra torsdagen fick jag många frågor om ”Är det verkligen ett år man ska vara borta? Klarar man av att vara iväg så länge?” Ett år känns långt men är man inställd på det, väljer att ta vara på tiden, njuter av alla nya upplevelser samt finner sig i att vardagen kan bli kämpig ibland kommer du inte hinna blinka förrän det är över. Så låt inte tiden skrämma dig för att ta steget att åka iväg. Vill du så kan duJ

Hopas du får en riktigt härlig helg!

Nina