Mässorna 2013.

Nu, efter vår sista mässa för detta året vill vi på Cultural Care Au Pair passa på att tacka alla som kom och hälsade på oss i våra montrar, i Göteborg, Stockholm och nu slutligen i Malmö.

Det har varit ett nöje för mig och mina kollegor att träffa så många nyfikna och förväntansfulla killar och tjejer som kan tänka sig att åka iväg ett år som au pair till USA.

I Göteborg befann vi oss under tre dagars tid. Vi hade fullt upp med både ett seminarie som Ida löste hur bra som helst, trots uteblivandet av vår power point, och mingel med studie- och yrkesvägledarna. Det var en toppen mässa, med både trevliga besökare men också utställare. Förutom Ida hade jag även mina kollegor Frida och Filippa på plats som även de gjorde ett grymt jobb! I Stockholm var vi också i tre dagar och fick prata halsen av oss på torsdagen och fredagen, då ni som besökte oss hade mycket bra frågor.  Här vill jag även hälsa ett stort tack till Amanda, Alexandra, Elin, Marcus, Madeleine, Hanna och Linnéa som hjälpte till för att alla skulle få svar på sina frågor. Sista mässan för hösten ägde rum i Malmö. Det var jag, Rebecca och Sebastian som var i farten och hade väldigt kul tillsammans med alla glada besökare. 

En av det vanligaste frågorna vi fick handlade om hur länge man måste vara iväg när man åker med Cultural Care Au Pair till USA.  Svaret är att du som au pair åker minst ett år med möjlighet att förlänga, 6, 9 eller 12 månader. Hur ofta vi har avresor var också en fråga som kom ofta, vi har au pairer som åker varje vecka året runt.

Vi tackar så jättemycket för detta år och hoppas att vi ses framöver, kanske på ett informationsmöte i just din stad! 

Ha en fortsatt bra dag, och ta hand om varandra i decembermörkret, och här är lite bilder från de olika mässorna.

/Jenny

Förlänga eller inte förlänga?

Är du en av dem som velar som jag gjorde kring det här med att förlänga din tid i USA? Är du under dina sista månader, kanske redan har önskat en flygtid hem, men ändå tänker att du kanske skulle vilja förlänga med 6 månader eller så?

Jag minns så väl hur mina tankar gick. Hur jag kände att jag inte var klar med livet i USA, hur det fanns mer jag ville upptäcka, men hur jag samtidigt längtade hem efter att ha mitt eget, skaffa egen lägenhet och ta hand om mig själv. Min värdfamilj ville att jag skulle stanna, även om de fullt ut respekterade ifall jag inte ville.

Såhär snart 10 år senare så inser jag att valet egentligen var ganska enkelt. USA är en ”once in a lifetime experience”. Även om du åker tillbaka till USA av andra anledningar senare så är ditt au pair-år en unik tid. Att ha egen lägenhet kommer du hinna. Typ hela resten av ditt liv. Kanske delar du den med en vän, eller en egen familj så småningom, men den kommer fortfarande vara din egen.

Studier hinner du med. Vad spelar ett år eller ett halvår för roll – det kommer knappast att påverka din förmåga att ta till dig studierna, eller möjligheten att få jobb. Möjligen bara till det positiva, eftersom du under tiden i USA skaffat dig erfarenhet som andra inte har.

De vänner där hemma som finns kvar efter ditt år i USA, kommer särkerligen finnas kvar även om du råkar vara borta i 18 eller 24 månader. Och finns de inte kvar alls är de troligen inga vänner du ändå hade behållit i det långa loppet. Saknar de dig och tjatar om att du ska komma hem så kan du ge dem en deal – när din förlängningstid är över kan hela kompisgänget komma över och ni kan göra en roadtrip tillsammans på din resemånad (så gjorde för övrigt jag och mina vänner). Meddelar du dem redan nu så hinner de börja ladda shoppingkontot för USA J

Det är så lätt att vara efterklok, men i retrospekt så verkar det som att all logik säger att valet var enkelt. Ta vara på chansen – den kommer inte igen, medan livet här hemma rullar på i vanlig takt och kommer att göra så även om 6, 9 eller 12 månader.

 Lycka till med dina planer och hör av dig om du vill veta mer om möjligheten att förlänga eller bolla tankar i största allmänhet

/Victoria

Att återförenas med vänner efter 22 månader i USA.

Hej på er! 

Till hösten är det tre år sedan jag steg på planet från Kastrup på väg till mitt äventyr i USA, jag ångrar det inte för en sekund men innan jag åkte fanns det såklart en del saker jag oroade mig över, och en av dem var att lämna alla kompisar och mitt liv i Sverige. 

Jag såg verkligen fram emot att åka som au pair, men det kändes lite läskigt att lämna den trygga vardagen i Sverige för att spendera ett helt år i USA som då lät som väldigt länge. Att jag sedan trivdes så otroligt bra att jag valde att förlänga och spendera 22 månader i staterna är en helt annan historia. Samtidigt som jag visste att jag skulle få uppleva massor av nya saker i USA gick tankarna åt vad mina kompisar skulle hitta på hemma i Sverige. Fika på vårt favoritcafe, ha filmkvällar tillsammans, kanske börja plugga och börja nya liv. 

För två veckor sedan firade jag Valborg, och jag som är uppvuxen i Lund där Sveriges största Valborgsfirande hålls årligen såg fram emot att spendera Valborg i hemstaden. Och det kändes verkligen som att tiden hade stått stilla! Jag gick till Stadsparken med min bästa gymnasiekompis, och väl där mötte vi upp med en hel bunt gamla lundavänner, och det var fantastiskt att träffa dem jag faktiskt inte hade hörts av mer än via Facebook och lite mail under min tid. Plötsligt var det som att var tillbaka till gymnasietiden, även om det var 3 år sedan vi alla sågs samtidigt. Vad jag vill säga med detta är att även om det känns skrämmande att lämna sina vänner i Sverige är ofta det mesta sig likt då man återvänder. Och de som har varit ens närmaste kommer man förhoppningsvis inte ha några problem med att hålla kontakten med via dagens alla tekniker, och ibland kan lite avstånd göra att man kommer varandra närmre. Jag är otroligt glad att jag tog chansen att åka som au pair, för tänk på alla nya vänner och kontakter jag fann i USA. 

När jag är hemma i Skåne passar jag alltid på att ta en liten ridtur på min gamla tävlingsponny, tänk så underbart att också han finns kvar. 

Bästa hälsningar 

Madeleine