Hej på er!
Till hösten är det tre år sedan jag steg på planet från Kastrup på väg till mitt äventyr i USA, jag ångrar det inte för en sekund men innan jag åkte fanns det såklart en del saker jag oroade mig över, och en av dem var att lämna alla kompisar och mitt liv i Sverige.
Jag såg verkligen fram emot att åka som au pair, men det kändes lite läskigt att lämna den trygga vardagen i Sverige för att spendera ett helt år i USA som då lät som väldigt länge. Att jag sedan trivdes så otroligt bra att jag valde att förlänga och spendera 22 månader i staterna är en helt annan historia. Samtidigt som jag visste att jag skulle få uppleva massor av nya saker i USA gick tankarna åt vad mina kompisar skulle hitta på hemma i Sverige. Fika på vårt favoritcafe, ha filmkvällar tillsammans, kanske börja plugga och börja nya liv.
För två veckor sedan firade jag Valborg, och jag som är uppvuxen i Lund där Sveriges största Valborgsfirande hålls årligen såg fram emot att spendera Valborg i hemstaden. Och det kändes verkligen som att tiden hade stått stilla! Jag gick till Stadsparken med min bästa gymnasiekompis, och väl där mötte vi upp med en hel bunt gamla lundavänner, och det var fantastiskt att träffa dem jag faktiskt inte hade hörts av mer än via Facebook och lite mail under min tid. Plötsligt var det som att var tillbaka till gymnasietiden, även om det var 3 år sedan vi alla sågs samtidigt. Vad jag vill säga med detta är att även om det känns skrämmande att lämna sina vänner i Sverige är ofta det mesta sig likt då man återvänder. Och de som har varit ens närmaste kommer man förhoppningsvis inte ha några problem med att hålla kontakten med via dagens alla tekniker, och ibland kan lite avstånd göra att man kommer varandra närmre. Jag är otroligt glad att jag tog chansen att åka som au pair, för tänk på alla nya vänner och kontakter jag fann i USA.
När jag är hemma i Skåne passar jag alltid på att ta en liten ridtur på min gamla tävlingsponny, tänk så underbart att också han finns kvar.
Bästa hälsningar
Madeleine
