Att släppa någon inpå livet

Alla som skaffat en ny vän, dejtat eller bott i värdfamilj vet hur svårt det kan vara att släppa en ny människa inpå livet. Ibland hittar man vänner och ”klickar” direkt, andra gånger behöver man ge varandra både en, två och tre gånger innan man klickar. Klickar man direkt är det ganska okomplicerat, då kanske man inte ens reflekterar över processen som sker när man ska lära känna varann på riktigt.

Men när man till exempel ska flytta in hos en vilt främmande människa (rumskamrat eller värdfamilj) kommer massa fler faktorer in. Man vill visa sin bästa sida och helt plötsligt sätter man massa press på sig själv. Dessutom, om man ska bo hos någon, vill man känna sig som hemma och inte gå runt och tassa på tå i huset. Det är en svår balans – att samtidigt som man kanske själv blir lite stel för att man är mån om att ge ett gott intryck, vill man känna sig så avslappnad som möjligt och ”vara sig själv”.

Att helt obehindrat ta för sig i ett nytt hus är svårt. Det är inte alls någon självklarhet att ta mat ur kylen, fråga ifall familjen kan köpa hem särskild mat du gillar eller veta vad som är okej eller inte okej i huset.

När jag flyttade in hos min värdfamilj var jag oerhört stel i början. De var inte heller superöppna, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur reserverad och blyg jag säkert var. Det tog helt enkelt en stund för oss att hitta en avspänd relation. Eftersom jag kände mig stel och osäker bestämde jag mig för att köra på frågetaktiken. Jag är dålig på att småsnacka, men jag är ganska nyfiken, så jag frågade om ALLT istället, för att bryta isen. (Min värdpappas kollegor blev för övrigt överlyckliga när han berättade att jag var deras sista au pair, eftersom det skulle innebära att han efter mig skulle slippa ta emot ungefär 87 samtal om dagen om diverse J)

Jag försökte att inte ställa samma fråga två gånger, utan istället ta anteckningar så att jag inte störde i onödan – men jag var nyfiken på att veta allting. Såhär i efterhand var det nog ganska bra. Kanske hade det gått snabbare att bryta isen om jag hade varit ett socialt geni som kunde småsnacka som bara den, men vad mitt eviga frågande ledde till var att jag ganska snabbt blev en självständig au pair. Jag kunde ju ganska snabbt räkna ut hur mina värdföräldrar skulle ha hanterat en ny situation, eftersom jag hade frågat dem så många gånger vad de tyckte om ditt och datt. Det gjorde att det blev lättare med beslutsfattande och att vara konsekvens gentemot barnen.

Så – till er alla som delar min blyghet och ställs inför ett nytt socialt sammanhang som ni tycker är obekvämt, prova frågetaktiken. Det funkar fint för mig.

Happy chatting,

Victoria

Förlänga eller inte förlänga?

Är du en av dem som velar som jag gjorde kring det här med att förlänga din tid i USA? Är du under dina sista månader, kanske redan har önskat en flygtid hem, men ändå tänker att du kanske skulle vilja förlänga med 6 månader eller så?

Jag minns så väl hur mina tankar gick. Hur jag kände att jag inte var klar med livet i USA, hur det fanns mer jag ville upptäcka, men hur jag samtidigt längtade hem efter att ha mitt eget, skaffa egen lägenhet och ta hand om mig själv. Min värdfamilj ville att jag skulle stanna, även om de fullt ut respekterade ifall jag inte ville.

Såhär snart 10 år senare så inser jag att valet egentligen var ganska enkelt. USA är en ”once in a lifetime experience”. Även om du åker tillbaka till USA av andra anledningar senare så är ditt au pair-år en unik tid. Att ha egen lägenhet kommer du hinna. Typ hela resten av ditt liv. Kanske delar du den med en vän, eller en egen familj så småningom, men den kommer fortfarande vara din egen.

Studier hinner du med. Vad spelar ett år eller ett halvår för roll – det kommer knappast att påverka din förmåga att ta till dig studierna, eller möjligheten att få jobb. Möjligen bara till det positiva, eftersom du under tiden i USA skaffat dig erfarenhet som andra inte har.

De vänner där hemma som finns kvar efter ditt år i USA, kommer särkerligen finnas kvar även om du råkar vara borta i 18 eller 24 månader. Och finns de inte kvar alls är de troligen inga vänner du ändå hade behållit i det långa loppet. Saknar de dig och tjatar om att du ska komma hem så kan du ge dem en deal – när din förlängningstid är över kan hela kompisgänget komma över och ni kan göra en roadtrip tillsammans på din resemånad (så gjorde för övrigt jag och mina vänner). Meddelar du dem redan nu så hinner de börja ladda shoppingkontot för USA J

Det är så lätt att vara efterklok, men i retrospekt så verkar det som att all logik säger att valet var enkelt. Ta vara på chansen – den kommer inte igen, medan livet här hemma rullar på i vanlig takt och kommer att göra så även om 6, 9 eller 12 månader.

 Lycka till med dina planer och hör av dig om du vill veta mer om möjligheten att förlänga eller bolla tankar i största allmänhet

/Victoria

Att komma hem igen!!

Att komma hem igen

Nu till våren är det tre år sedan jag skickade in min ansökan till Cultural Care Au Pair.

Tre år känns ibland som en evighet då jag tänker på allt jag har fått uppleva sedan jag flyttade till USA. Jag var borta i 22 månader och de var de absolut bästa åren. Jag hade hört så mycket au pair historier, läst bloggar och fantiserat om hur det skulle vara att få en värdfamilj i USA. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle vara att åka tillbaka till USA, efter att ha varit au pair, och hälsa på dem igen. Det var bara fantastiskt!

Jag kom tillbaka från min au pair tid i juni 2012, och redan då började jag och min värdfamilj planera för att jag skulle hälsa på och till jul bokade jag en resa lagom till min födelsedag i mars. Jag hade räknat ner inför att åka till USA sedan jag bokade biljetten, och det var nästan mer pirrigt att kliva på planet den här gången, hur kommer barnen reagera? Hur kommer den nya au pairer vara, kommer det kännas konstigt? Var tankar som snurrade i mitt huvud. Att det dessutom skulle bli en överraskning för mina värdbarn var bara ännu mer spännande!

 Och vilken lyckad överraskning det blev sen! Två super glada tvillingar och en hund som kissade på sig av lycka! Det var så kul att se hur mycket barnen hade växt, vad deras nya intressen var och hur de hade utvecklats. Ett toppenbesök helt enkelt, det kändes väldigt naturligt att vara tillbaka och jätte roligt att få träffa den nya au pairen. Jag spenderade dagarna med mina värdbarn, lekte, spelade spel, hjälpte till med läxor och det kändes lite som att de gamla rutinerna kom tillbaka rätt snabbt. Vad jag hade sett fram emot nästan lika mycket som att träffa min värdfamilj var såklart att säga hej till New York City igen, staden som blev mitt hem under mer än ett år tills min värdfamilj valde att flytta till förorten och New Jeresy där de fortfarande bor. Att strosa runt i våra gamla kvarter på Upper West Side, beställa en favorit-kaffe på Starbucks, gå till stammisrestaurangerna och bästa platserna i central park gjorde mitt besök fulländat. Givetvis var det hur kul som helst att också träffa massa gamla vänner som bor kvar. Jag lärde känna mycket folk som inte bara var au pairer, vilket gör att jag har en stor umgängeskrets att återkomma till, väldigt härligt.

Som pricken över i:et firade jag för tredje året i rad min födelsedag i NYC, med ett härligt restaurang besök med mina kids plus värdpappor (yes jag hade två pappor, hade aldrig kunnat föreställa mig det men är genuint lycklig över att jag sa ja till dem) för att sedan fira vidare med vänner. Avslutningsvis vill jag säga att det må vara lite läskigt innan man bestämmer sig för att åka, men att efter det få återkomma till sin andra familj i USA var otroligt roligt.

Bästa hälsningar

Madeleine

Din roll som au pair

Hej på er!

Nu är det många som söker efter sin familj att bo hos i USA. Det är mycket som lockar med att åka till USA och alla har vi olika mål med vår resa. När jag åkte till USA ville jag bli en del av en stad, upptäcka guldkorn av resuranger och cafer, studera på ett coolt universitet och lära känna amerikaner. Framför allt ville jag bli en del av en amerikansk familj och få leva den amerikanska kulturen.

Att bo och jobba i en familj var det bästa sättet att lära sig om kulturen, det var många gånger som mina värdbarn berättade vad de hade lärt sig i skolan och det blev genast ett tillfälle att suga åt mig kunskap. Jag kunde också inspirera de med och hjälpa de med läxläsning. Jobbet som au pair gjorde mig mer självständig, genom att jag tog ansvar för familjens underbara barn och jag fick föräldrarnas förtroende. Jag blev också mycket modigare när jag var där, för att jag vågade prata med familjen om situationer jag inte var säker på hur jag skulle hantera eller om jag hade något förslag på hur vardagsrutinerna skulle förbättras vågade jag ta upp det med föräldrarna.

Jag fick ofta mycket bra respons från mina värdförlädrar när jag kom med förslag för att syftet var att göra det bättre för deras barn. Ibland kunde jag glömma bort att familjen hade en vardag och att allt går som på räls för föräldrarna. Därför kan det vara bra att stanna upp och reflektera hur rutiner kan förbättras och utvecklas så att jobbet ska blir roligt och inspirerande hela året och till det bästa för hela familjen.

Keep up the good work and keep on growing J

Ta hand om er!

Caroline