Att sysselsätta, aktivera och underhålla

Vad står det på veckans agenda? Lämna och hämta från preschool, playdates, fotbollsträning och gymnastik ….men däremellan kanske det finns en del tomma luckor som behöver fyllas?

När jag kom till USA var mitt värdbarn 2,5 år gammal och han och jag tillbringade tio timmar om dagen tillsammans förutom de få timmar han var på preschool. I början flöt det på väldigt bra och jag såg till att vi gjorde varierande, roliga och utvecklande aktiviteter varje vecka.

Fast efter ett tag när vi hade varit på samma lekplatser och bakat samma ”banana bread” varje fredag kändes det inte varierande och stimulerande längre, varken för mitt värdbarn eller för mig. Så då tog jag hjälp av mina värdföräldrar, au pair vänner, andra mammor på preschool och grannbarnen. Jag försökte hämta inspiration och tips från alla möjlig håll och plocka fram den mest kreativa sida jag hade. 
 
Det resulterade i att mitt värdbarn och jag utforskade ett flertal nya bibliotek och museum i området, gjorde hinderbana i huset (speciellt under snöiga och regniga dagar), gick på mysiga picknickar och pysslade med både det ena och det andra (t.ex maracas gjorda av makaroner och förvandlade skokartonger till minihus) Vi såg även till att avancera vår bakning och gav oss på lite svårare recept! Mitt värdbarn blev en hejare på att kläcka ägg☺ Vi utökade även vårt sociala nätverk och planerade in playdates med andra barn på hans skola, vilket mitt värdbarn stormtrivdes med att!


Vad hittar ni på med era värdbarn? 

We don't speak Americano

Har ni någon gång varit med om att man träffat en ny människa och totalt misstagit sig på dennes personlighet?

Hur man tokgillat en människa som sen faktiskt visat sig tyvärr inte vara så snäll? Eller tvärtom, man är riktigt skeptisk till en människa som sen visar sig bli ens bästa vän?

Jag vill gärna tro att jag har ganska bra människokännedom. Men sanningen är att lika ofta som första intrycket stämmer, lika ofta har jag fel.

Men, detta är ett av få fall där jag älskar känslan av att ha tagit fel. När en människa man är misstänksam mot visar sig vara en ängel.

Först och främst gillar jag inte min egen misstänksamhet. Jag vill vara en människa som älskar alla med hull och hår. Hellre naiv än cynisk. Men ibland känner jag mig skeptisk ändå, och när jag då får motbevis och tvingas ändra uppfattning känns det som att det goda vunnit på något sätt. Som att det är ett skönt bevis för att man sällan behöver vara misstänksam mot folk och att de flesta människor är fina.

Jag kan dra upp många olika situationer där jag misstagit mig på människor, men kanske särskilt när jag bott utomlands. Där är det ju inte bara personliga skillnader, utan även kulturella och språkliga, vilket gör att det är ännu svårare att läsa av en person. Man får ha lite tålamod och ge människor ”benefit of the doubt”, dvs försöka att övervinna sin skepsis och förutsätta att missförstånd etc inte beror på illvilja från den andra parten. Ibland är det svårt, men det är en skön känsla när man börjar greppa det. Framförallt kommer så långt språkmässigt att man kan förstå det som sägs ”mellan raderna” eller förstå vad som är ironi och humor.

Jag minns när mitt värdbarn förtjusat ropade ”Vicki, you’re being sarcastic”. Då hade jag varit i USA i 10 månader, och äntligen hade jag lärt mig använda sarkasm på ett naturligt sätt. Visst hade jag kunnat skoja och prata relativt obehindrat långt tidigare, men just att kunna använda humor fritt tar tid. Och hur ska man förstå och läsa människorna runt sig fullt ut om man inte kan förstå deras humor?

Ni andra som upplever samma sak – hang in there, det kommer trilla ner en liten polett en vacker dag, jag lovar! J

/Victoria

Nyårshälsning ifrån Ida

God fortsättning kära läsare. Hoppas ni haft en bra nyårsafton och en inte alltför sliten nyårsdag. I söndags kom ett mail ifrån vår kära gamla kollega Ida, som just nu befinner sig ute på ett riktigt äventyr. Läs och håll till godo!

Mama, I'm coming home...

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag tidigare jobbat för CC men slutade i somras. (Nya läsare kan hitta tidigare inlägg under kategori Ida). Jag har spenderat de tre senaste månaderna i Sydamerika där jag fått lära känna en ny kultur, sett fantastiska platser och äntligen snappat upp lite mer av spanskan. Men framförallt har jag fått tid att fundera och reflektera vilket man sällan gör hemma i sin comfort zone.

Visst är det en lyx att "bara kunna sticka iväg" när livet känns enformigt hemma men det kommer en vardag även på resande fot. Efter ett tag tröttar man på att ständigt äta på restaurang och längtar efter att få laga sin egen mat, att umgås med vänner och familj som man inte måste "börja från början med" och sedan skiljas från några dagar senare. Det jag kommit fram till att jag saknar mest är en fast punkt att återvända till, att inte alltid vara ny på en plats.

De sista veckorna på min långresa kommer att spenderas i USA och det var då det slog mig, jag har ju allt det jag saknar i mitt home away from home. På nyårsafton bär det därför av till min älskade värdfamilj. Jag kommer fram tidigt på nyårsaftonsmorgon. Min värdmamma kommer och hämtar mig på flygplatsen och sen blir det till att väcka mina värdbarn som inte anar något om att jag kommer "hem". Längtar efter att se deras ansiktsuttryck!

Att vara au pair är verkligen det ultimata sättet att uppleva ett land och en kultur utan att behöva bli splittrad i ett evigt runt flackande. Nöjd med mitt beslut om att jobba som au pair önskar jag Gott Nytt År från San Francisco!

Ida

Gott nytt år!

Gott nytt år vill vi önska alla blivande, f.d och nuvarande au pairer!

Jag minns mitt eget nyår i USA. Då var vi 10 au pair-tjejer i en vit limousine som glassade runt på Manhattan. Vi hade skramlat våra stackars au pair-löner till att få ihop till den där limousinen, samt köpa oss en varsin nyårsklänning. Vi tänkte "once in a lifetime" och gick all in. Visst blev det en speciell kväll, och visst kände vi oss bra märkvärdiga när vi gled fram i en vit limo. Jag har aldrig åkt vit limo varken före eller efter, så visst blev också det en once in a lifetime-grej. Någon gång när jag blivit rik ska jag GIVETVIS göra det igen, men tills vidare tänker jag leva på minnet av nyåret i USA när jag var en halvfattig au pair med snygg klänning, snygga kompisar och snygg bil.

Åh, just det - vi söker ny personal till vårt kontor i Stockholm - kika här: http://culturalcare.se/nyttar-new-staff/

Gott nytt år!
Victoria

Luciafirande

Hej!

Här utanför faller snöflingorna i sin stilla ro. När jag går till jobbet knakar det dåvt under mina fötter och alla ljud upplevs avlägsna, det känns nästan som att tomtenissarna står och kikar på mig runt husknuten. Julkänslorna kryper närmare och närmare och det blev ännu mer  påtagligt igår när vi fick besök av ett luciatåg som lussade för oss på kontoret och sjöng ljuva julsånger. Allas ögon tindrade och det spred sig en härlig julstämmning under lussefikan då det bjöds på hembakade lussekatter, pepparkakor och julmust. Jag är en riktig julälskare och när jag var i USA insåg jag hur traditionstrogen jag är, då jag inte fick lussa på lucia och äta lussekatter med nära och kära.

När jag var i USA saknade jag de svenska jultraditionerna så jag sökte på internet för att se om det fanns några andra som också gjorde det. Mycket riktigt fanns det fler som ville hålla på de skandinaviska tradetionerna och i den Norska kyrkan hade de ett lussefirande med människor från hela skandinavien som kom samman under juletid och njöt av gemenskapen. Det var kul att träffa andra människor och höra deras historier om hur de hade kommit till USA. Jag skapade mig ett nytt kontaktnät i staden och det var rofyllt att dela med sig av sinna julminnen.

Ta tillvara och dela med er av era svenska jultraditioner med er värdfamilj, baka lussebullar, bygg ett pepparkakshus, gör en julkalender ni kan öppna tillsammans varje dag, lär dem de svenska julsånger och om snön även har kommit till er, sätt på er varma kläder dra fram pulkan, gå ut och gör snöänglar och snölyktor.

Jag önskar er alla en fantastiskt strålande jul!

Varma hälsningar,

Caroline

Julkänslor och hemlängan

Så snart första advent kommer så kommer även mina julkänslor. Särskilt när snön faller utanför fönstret, kylan kommer och det knastrar under fötterna. Då njuter jag nästan lika mycket som när de första vårtecknen kommer.

Det är också den här tiden på året som jag vill hem till mina rötter i Norrland. Hem till mina föräldrar, hemlagad mat, julbak och glöggdoft.

Att fira jul och att vara med sina nära och kära är för många synonymt. Att då befinna sig på andra sidan jorden kan vara tufft. Riktigt tufft till och med.

Även om det är spännande att fira en amerikansk jul, så känns det fortfarande tomt. En del värdfamiljer kanske också har gjort julplaner med släkt och vänner, där au pairen inte alltid är medräknad. Kanske har de sedan länge bestämt att resa bort över jul till exempel. Då kan det vara ännu jobbigare, och man kanske får fira jul med au pair-kompisar eller andra bekanta istället.

Ett au pair-år är både upp och ner. Om det känns jobbigt i jul, försök att tänka att det är naturligt att det här är en av dina neråtkurvor, och att så snart nyårsfesten kommer så kommer allt kännas lite bättre.

Tala om för din värdfamilj hur du känner. Det gjorde jag. Jag stod i hallen och lipade som en liten unge på julafton. Det var nog det bästa jag kunde gjort, för det fick min värdfamilj att stanna upp en stund ifrån julstök och förberedelser och komma ihåg att jag kanske inte fullt ut kände mig som en naturlig del av deras familj ännu, och därmed tog de sig lite tid att ge mig en kram och tala om att de förstod hur jag kände. Det gjorde det mycket lättare genast. Jag kände mig fortfarande deppig, men jag hade i alla fall fått lätta mitt hjärta vilket var skönt.

Se till att planera in saker att se fram emot. Kanske en helg då du åker iväg och åker skidor med kompisar i januari? En rolig nyårsfest? Solsemester i Miami? När det känns som värst – se till att ha ännu mer roligt att se fram emot.

Skypa/prata med dina nära och kära, men kom ihåg att det också kan göra att du längtar hem mer, så stålsätt dig mot det.

Och ett sista råd är att försöka omfamna upplevelsen, och tänka att även när det känns rent ut sagt svinjobbigt, så är det troligen den enda jul du kommer fira i USA. Många jular i Sverige återstår, så ta vara på tiden i USA och försök att njuta av det så mycket det går.

Victoria

Min första Thanksgiving i USA

Hej!

När jag först blev introducerad till Thanksgiving av min familj i USA var jag positivt överraskad. Vi åkte över till farföräldrarna där hela släkten hade samlats för att njuta av en stor och hemlagad middag. Det var verkligen en annurlunda känsla den dagen för att fokuset var att visa uppskattning för att man har varandra och allt de gör för varandra.

Jag visste inte så mycket om denna tradition innan jag var i USA så när de kommer in med en 7 kg tung kalkon flög jag nästa av stolen. Min första tanke var hur den hade fått plats i ugnen. Det låg så mycket kärlek och omsorg att tillaga denna måltid och på något sätt smakade maten så mycket godare än alla annan mat jag tidigare smakat.

Jag uppskattade denna tillställning så pass mycket att jag har introducerat den till min egen familj i Sverige. Istället för att vi lagar denna mat på Thanksgiving lagar vi denna måltid på julafton, det är verkligen då jag uppskattar och visar min uppskattning till min familj. Jag tycker det är så kul att ta med mig kulturella upplevelser jag haft i USA och dela dessa med min familj och vänner i Sverige. De får då en större förståelse för vad detta år har inneburit för mig och jag får uppleva mina minnen från min tid i USA på nytt. Alla ni som befinner er i USA tänk på vad ni skulle vilja dela med er av till er familj och vänner som befinner er i Sverige, här kommer verkligen det kulturella utbytet till sin rätt.

Happy Thanksgiving!

Ut på nya äventyr

Hej!

När jag åkte till USA som au pair var jag förväntansfull på vad detta fantastiskt stora land hade att erbjuda. Som person är jag ganska nyfiken av mig och tycker om att prova på nya saker, men när jag var hemma i Sverige hade jag inte en susning om vad jag faktiskt skulle få uppleva. När jag kom till USA fick jag vänner som var väldigt äventyrslystna, detta innebar att vi åkte och upptäckte nya områden i USA och provade massa nya aktiviteter som jag aldrig hade gjort tidigare. Att jag skulle slänga mig ut ur ett plan hade jag aldrig kunna tänka mig göra när jag befann mig i Svergie och planerade min resa. När idén föreslogs fick jag kallsvettningar, men wow va kul det var.  Hela kompisgänget hoppad ut ur planet och tjöt av lycka. Ett kärt minne för livet!

Vi åkte också på roadtrips till bergen och åkte skidor i härlig pudersnö och bubblade i jaccuzin på eftermiddan när vi var helt utmattade. Skidåkningen var ljuvlig och mina kompisar var mer än sugna på att åka offpist andra dagen. Till min förvåning var jag den första att hänga på. Jag kände mig trygg att göra det då jag visste hade en grundlig försäkring som skulle täcka alla kostnader om jag skulle vara med i en olycka under mitt äventyr i pisten, vilket gjorde äventyret mycket roligare!

Under mitt år som au pair kände jag mig fri som en fågel att kunna upptäcka nya sidor hos mig själv, och våga göra nya saker jag aldrig trodde jag skulle göra i USA. Mitt tips till er som ska åka på nya äventyr är att våga upptäcka nya aktiviteter, kanske kommer det bli en ny hobby för livet.

Livet leker! Lek med livet!

Caroline

Välkommen Nina!

Hej!

Mitt namn är Nina och jag har precis börjat arbeta på Cultural Care Au Pair. För lite mer än fem år sedan satt jag själv på flygplanet mot au pair skolan i New York förväntansfull på vad USA och au pair-livet skulle erbjuda. Det jag inte visste då var att jag ett år senare skulle återvända till Sverige med ett betydligt större bagage men även med en känsla av stolthet och nöjdhet över mig själv att jag fullföljt mitt år. Det fanns även en känsla av ledsamhet att behöva lämna mitt liv i USA och min amerikanska värdfamilj.

Jag bodde i en förort utanför Boston och tog hand om en pojke som var 3 år gammal. Mina värdföräldrar arbetade båda heltid så mina dagar spenderades med pojken i lekparken, på fotbollsträningen, på museum och i trädgården med grannbarnen. På helgerna fick jag uppleva alla shopping mall och storstaden Boston med mina au pair-vänner som bodde i mitt område. Det blev en vardag i USA samtidigt som jag fick möjlighet på min semester att upptäcka USA såsom New York, Los Angeles, Las Vegas, Washington DC och Houston.

Mitt år var fantastiskt år och än idag tänker jag tillbaka på alla upplevelser jag fick vara med om. Jag har varit och hälsat på min familj en gång och planerar att resa över snart igen. Jag hoppas alla som funderar på att åka iväg tar chansen att åka för att det kommer bli ett oförglömligt år på många sätt. Har ni frågor eller funderingar om att åka iväg som Au Pair är ni välkomna att kontakta mig.

/Nina

Livets goda och mindre goda dagar

Ibland känns livet sjukt trist. Det bara rullar i en cirkel där det känns som att allt går dåligt.Kanske misslyckas man i skolan, får kritik på jobbet eller har det jobbigt i någon relation i sitt liv.

Ibland känns det som att livet bara är lite allmänt trist. Man äter, sover, jobbar - typ.

Sådana vågor går man igenom även som au pair. Första tiden var ett lyckorus för mig. Allt var superspännande, och jag var konstant exalterad. Såklart – jag var ju i ett superspännande land, i en superspännande stad med massa nya vänner och en ny familj.

Men, det där lyckoruset gick ju över. Jag började fundera över massa saker och funderade över varför min värdfamilj gjorde saker på så märkliga sätt. Någonstans där började en frustration gro inom mig och jag var ganska irriterad konstant på min familj. Jag tyckte att min värdpappa var överkontrollerande och att mina värdbarn var bortskämda.

Det var så ett tag, tills jag och min värdmamma satte oss ner och pratade ut. Givetvis sa jag inte att jag tyckte barnen var bortskämda och att pappan var ett kontrollfreak, men jag förklarade att jag var van andra saker hemifrån och att jag hade vissa saker som jag inte var helt bekväm i. Jag fick också veta att det var ömsesidigt och att de inte var 100% nöjda med allt jag gjorde heller.

Efter samtalet började det vända, och nästa våg där det kändes som att livet lekte kom smygande. Jag vaknade varje dag och tänkte att jag var alldeles galet lyckligt lottad som fick vara just där jag var.

Sedan gick ju hela au pair-året upp och ner sådär. Ibland var jag världens lyckligaste människa och ibland ville jag bara hem till Sverige och vardagen är jag kunde bo i min egna lägenhet och rå om mig själv och slippa ta hänsyn till en hel familj.

Livet är ju upp och ner för alla, men jag tyckte att upp och ner-kurvorna var så mycket mer dramatiska i USA. När jag var glad så var jag så sprudlande glad att jag inte visste var jag skulle göra av all energi, och däremellan kunde det kännas rejält tungt. Tack och lov var de positiva och härliga tiderna mycket längre och många fler än de tunga stunderna, så när det kändes som jobbigast så försökte jag tänka på det.

Här hemma i Sverige är allt mer stillsamt. Som idag – en regnig fredag sent på jobbet, där kvällens höjdpunkt troligen blir en bra film och soffmys. Nåt annat har jag inte energi till, just idag J

Trevlig helg!

Victoria

När vardagen kommer ikapp

Hej!

Nu är det många som reser iväg till USA och börjar sitt äventyr som au pair. Living the American dream och bli en del av en amerikansk familj. Det är många förväntningar som ska uppfyllas, men ibland blir det inte alltid så som man har tänkt sig när vardagen springer ikapp. Det är blöjbyten, konflikter som ska lösas, mat som ska lagas och sängar som ska bäddas samtidigt som barnen ska fara runt på massor av aktiviteter och göra läxor. Var detta det du hade förväntat dig av jobbet och vad värdfamiljen hade berättat att livet i deras familj kunde se ut i deras familj? Om du känner att du har haft andra förväntningar på jobbet fundera ut hur du trodde det skulle vara annars? Prata med värdföräldrarna om dina tankar och se till att få kommunikationen mellan er att fungera. Det är många au pairer som beskriver i sina ansökningar att de vill utvecklas under sitt år, detta är en av delarna, utveckla dig på att kommunicera. Det är du som har alla möjligheter att göra ditt år till det bästa av de bästa, men det kan krävas engagemang, mod och styrka. Jag befann mig i denna situation att jag tyckte arbetet var överväldigande emellan åt. Jag vände mig till vänner och frågade hur de tyckte att jag skulle kunna lägga upp samtalet med min värdmamma och berätta om mina förväntningar. Genom att prata med värdfamiljen stärkte jag vår relation vilket gjorde att jag kom in i familjen på ett helt nytt sätt. Genom att bli en del av familjen upplevde jag att jag levde the American dream!

Keep on talking!

Caroline

Au pair - ett stort ansvar

Under året som jag var som au pair så flöt livet bara på efter ett tag. Man kom in i en vardag även i USA. Där allt en gång var nytt och främmande kände jag att saker och ting gick på rutin. Väcka barnen, göra frukost, lämna i skolan, tvätta kläder, fika med kompisar, hämta barnen, mellis, läxor, fotbollsträning, syskonbråk, syskonkärlek, förbereda middag...dag in och dag ut. Det som i början var en utmaning, hur hittar jag till skolan, hur löser jag en 7-årings läxa (!), lösa konflikter, blev efter ett tag en rutin.

Det som jag skrev i min au pair-ansökan att jag ville göra med barnen och ge barnen i form av redskap för resten av livet föll i skymundan i vardagsrutinen. Vi ser ofta i ansökan hur au pairer skriver att de vill hjälpa barnen att utvecklas, vara en del av deras liv och finnas tillhands som en förebild och vän. Men för att göra det krävs det aktivt arbete varje dag. Och det är det som ett au pair år handlar om, att stå för barnomsorg och inte bara ”passa barnen”. Det som kan vara goda intentioner i början av året blir lätt en rutin, inte bara i jobbet som au pair utan det gäller i livet i stort. Jag har insett hur viktigt det är att stanna upp och reflektera, vart är jag på väg? Når jag dit på bästa möjliga sätt? Framförallt under au pair-året är det så viktigt, då man även ansvarar för en annan människa. Vi au pairer är ju faktiskt med och formar en människas liv och ger barnen redskap att klara sig själv senare i livet. Att vara au pair är ett viktigt uppdrag som bör tas på största allvar men som också kan vara så givande och kul – glöm inte det i vardagen som au pair.

Trevlig helg!

// Ida

Lär känna Caroline som är ny på Stockholms kontoret

Hej alla glada!

Mitt namn är Caroline Kirschon och jag känner mig speciellt glad för att jag har fått möjligheten att bli en del i teamet på Cultural Care Au Pair och kommer kanske vara i kontakt med dig inför dina förberedelser för att åka iväg på ditt drömår i USA. Mitt år som au pair var verkligen en fantastisk upplevelse och jag slängde mig ut i några av mina livs bästa äventyr. Jag fick möjligheten att leva i en av USA´s metrolpoler, San Francisco där jag bodde hos en familj med tre barn i åldrarna 3, 6, och 9. Jag åkte in på ett bananskal i den amerikanska kulturen med carpools, playdates, sport evenemang där baseball blev en ny favorit, universitetsstudier på Berkely väckte en ny ådra i mig, gigantiska matbutiker, nya upplevelser för mina smaklökar genom utbudet av otroliga resturanger och inte minst det oändliga utbudet av shopping, allt detta älskade jag och blev väldigt inspirerad av. Au pair yrket var perfekt för mig för att få arbetserfarenhet med barn, leva i USA och inte nog med det bli en del av kulturen, som jag vanligtvis inte kom så nära när jag åker på utlandsresor. Tack vare Cultural Care och dess supportnät med LCC möten kom jag snabbt i kontakt med andra au pairer som blev till nära vänner och har än idag en speciell plats i mitt hjärta. Tillsammans skapade vi fantastiska minnen genom att vi åkte på roadtrips både till skidorter och till stranddestinationer samt upptäckte självklart massor av pärlor i vår fantastiska stad.

Mitt au pair år var inte alltid lätt då jag var tvungen att fatta en del obekväma beslut då min värdfamilj hade bestämt sig för att flytta. Efter många överväganden tog jag det beslutet att byta familj och då flyttade jag till en annan härlig stad, Chicago! Jag såg detta som en möjlighet att få lära känna en ny familj med glada, energifyllda barn och en ny stad full av skattkistor runt varje hörn. Under mitt år som au pair blev jag mer självsäker, mer ansvarstagande, fick mer smak på världen och blev ännu lite gladare då många av mina drömmar blev uppfyllda. So keep on dreaming or make it happen!

Jag kommer finnas på kontoret i Stockholm och hoppas kunna svara på era frågor som dyker upp under ansökningsprocessen utifrån mina egna erfarenheter som au pair i USA!

Vänliga hälsningar,

Caroline Kirschon

Olycksfågel

Vi säger till alla våra au pairer hur viktigt det är att vara försäkrad under sitt au pair-år. Några av er kanske undrar varför? Jag var själv i samma situation då jag höll på att förbereda inför mitt år i USA och jag kommer så väl ihåg hur jag sa till mina föräldrar: ”Jag har ju aldrig varit inlagd på sjukhus och förkyld är jag max två gånger om året, varför ska jag köpa en försäkring?”

Som ni vet så kan man inte åka iväg som au pair utan någon slags tilläggsförsäkring. Och jag har mycket att tacka ERIKA och Cultural Care för detta. För inte visste jag att min olycka var alldeles runt hörnet...

Jag har aldrig uppsökt läkare, eller varit på akuten så många gånger som jag var under mina år i USA. Jag hann på 24 månader bryta både arm och fot och fick dessutom uppsöka läkare vid ett flertal andra tillfällen för diverse olika, konstiga och framför allt oväntade anledningar. Tjejen som aldrig varit på sjukhus var det här.

Vid varje sjukhusbesök så räckte det med att uppvisa mitt försäkringskort, så fick jag omedelbar hjälp utan vidare frågor. Jag fick all hjälp som var nödvändig och en lite därtill, utan att någonsin betala mer än 35 dollar ur egen ficka.

Jag hoppas givetvis inte att ni ska behöva utnyttja er försäkring lika flitigt som jag. Men budskapet jag vill få fram är: olycksfågel eller ej, du vet aldrig när olyckan är framme. Så om du står inför en oväntad situation där rådfrågning och hjälp behövs från mannen med den vita rocken, så kommer en ordentlig tilläggsförsäkring att vara din räddare! Trust me.

/Amy

Besök från USA

Efter 10 år kom hon äntligen till Sverige, mitt äldsta värdbarn som jag nu ser som min syster, Helena. Den senaste veckan har vi turistat i Stockholm, åkt sightseeingbåt, kollat på vaktparaden, varit på Skansen, på Gröna Lund, åkt ut i skärgården och bara myst tillsammans.

Åtskilliga gånger har Helena kommenterat, ”Ida, I’m not 7 years old anymore, I’m actually almost 17!”. Och visst märks det att hon är tonåring. Jag har försökt att minnas tillbaka hur jag själv var som tonåring men jag antar att man har en något skev bild av sig själv som barn/tonåring.

Ena dagen har vi disskuterat amerikansk politik, världsproblem, och OS-arrangemanget i London och dess betydelse för världen. Medan vi nästa dag tjafsat om att gå upp i tid, sluta vara klängig och att plocka iordning efter sig. Jag vill passa på att ge alla au pairer som jobbar med tonårsbarn en stor eloge. Efter att ha bott en vecka med en 16-åring är jag den första att medge att det inte är helt lätt!

I morse var det dags att säga hej då, kändes så fel att det var Helena som skulle åka och inte jag som det brukar vara då vi ses. Tänk att ett år som au pair kan skapa sådana starka band som håller 10 år efter att au pair året är över.

//Ida

Att semestra med sin värdfamilj

Som au pair har du två veckors semester under ditt år. Hur, när och var du tar ut din semester bestäms delvis i samråd tillsammans med din värdfamilj. Kanske blir det så att du får ta din semester när dina värdföräldrar har semester, men ofta kan au pairen komma att följa med på familjesemestern och jobba under tiden, och istället ha semester på egen hand en annan gång. 

En semesterresa med värdfamiljen kan innebära både nya utmaningar i ditt jobb som au pair, men också nya upplevelser.

Att jobba med barnen medan ni är iväg på semester är både roligt och utmanande. Det kan kännas konstigt att jobba i nya miljöer och i ett så nära avstånd till föräldrarna, likaså kan det upplevas som utmanande att umgås så intensivt som man gör tillsammans med sin familj under en semesterperiod.

Juli 2011. En nästan tre veckor lång roadtrip tillsammans med min värdfamilj stod för dörren. Vi hade packat i en veckas tid, barnens nedräkning stod som rödmarkerade kryss över en stor poster i köket och jag och min värdmamma försökte bolla mellan att sköta de dagliga sysslorna samtigit som vi höll på att planera för tre veckor framöver. Dagen var kommen. Bilen var packad från tak till golv och GPSen inställd på Santa Barbara, vårt första stop på vår ”So-Cal summer vacation” som mina värdföräldrar sa.

Våra tre veckor tillsammans innebar stundvis utmaningar och hårt jobb. Att underhålla en 3 och 6-åring i en bil som rullar i 6 timmar fick fantasi och kreativitet att nå nya höjder. Att dela ett och samma hotellrum 5 personer har sina utmaningar, likadant som att hålla reda på barnen på Disneyland har sina.

För att din semester resa tillsammans med din värdfamilj ska bli någonting ni alla minns som en kul och lyckad tid så vil jag tipsa om att ni sitter ner tillsammans i god tid före och går igenom allt ifrån upplägget av resan, till schema till förväntningar.

Min roadtrip tillsammans med min värdfamilj tillhör ett utav mina främsta, om inte mitt bästa, minne från mina au pair år. Jag fick tack vare dem, se platser jag bara tidigare hade drömt om att se. Dessutom så trädde min plats i familjen (och min givna plats i bilen) fram på riktigt, och jag har idag en stor karta över Kalifornien upphängd på väggen, inringade är de platser vi besökte tillsammans den där sommaren, alla tillhörande med sitt speciella minne.

Planerar din värdfamilj en resa just nu, och var bär det i så fall av? Dela gärna med dig utav berättelser ur en resa du gjort tillsammans med din värdfamilj. Tipsa varandra om kul och underhållande lekar att göra med barnen medan man är på resande fot eller dela med dig av ett foto taget från ett favorit resmål i USA.

Hoppas ni njuter av er sommar!

/ Amy

Människans bästa vän

Jag och min partner ska skaffa en hundvalp. Närmare bestämt en sån här:

Är dom inte så söta att man smälter?

Att ha ett husdjur är speciellt. Det är en vän som alltid finns där, som alltid (oftast) är glad över att man kommer och ledsen över att man går. Som älskar villkorslöst och som inte dömer.

Vilken annan vän är så lojal egentligen?

Så mycket som 68% av våra värdfamiljer har husdjur, så om du har tur kanske du får en extra liten vän som bonus när du tackar ja till en värdfamilj i USA. Det fick jag, och att säga hejdå till lilla Joey var nästan lika svårt som att säga hejdå till resten av min familj.

Har du ingen erfarenhet av att passa djur? Oroa dig inte, även om du är rädd för t ex katter eller hundar så vågar jag nästan lova att du efter en tid hos värdfamiljen kommer att tycka om ditt husdjur litegrann. Man vänjer sig, precis som man gör med det mesta.

Någon annan som fått en extra liten vän i er värdfamiljs katt/hund/fågel/häst eller vad det nu kan vara? Någon som har ont i hjärtat över att lämna ert kära husdjur hemma för att åka iväg som au pair? Eller som gjort det och vet hur det känns?

Dela med er på vår facebooksida: http://www.facebook.com/#!/culturalcarese

Midsommar och nya miljöer

Nu är det midsommar! Jag ska hem till min familj som bor 40 mil ifrån Stockholm. Det är så skönt att komma ”hem”. Förutom att få umgås med nära och kära innebär det mammas mat, träffa vovven, åka båt, bada ifrån bryggan, och livet på landet i allmänhet... Som balsam för en stressad själ.

Innan jag åkte till USA bodde jag hemma i några månader, och då kan jag lova att det inte var balsam för någons själ. Jag och mamma bråkade i princip dagligen och det var allmänt dålig stämning i huset. Jag hade bott hemifrån hela gymnasietiden, därefter varit ute och rest lite och att därefter sedan flytta hem var...ja, svårt, för att uttrycka det milt.

Även om det var otroligt jobbigt att skiljas åt när jag åkte till USA så tror jag att både jag och mina föräldrar i hemlighet också drog en lättnadens suck. Inte över att vara ifrån varandra ett år, utan att tiden som sammanboende nu var slut.

Jag kan idag konstatera att jag och min familj har en väldigt fin och nära relation, och vi försöker ses så ofta det går, men jag är också ganska klar över att vi som vuxna människor lever olika liv och därmed ska ha en vuxen relation, vilket innebär viss distans.

Det fina med att anpassa sig till en ny miljö och nya människor är ju att man får nya infallsvinklar och perspektiv. Självklart är man formad av sin familj och sin uppväxt, det är naturligt, men jag tror att det är viktigt att våga ifrågasätta sina föräldrar, sina vänner, sin miljö och för den delen hela ”svenskheten”. Om vi inte vågar ifrågasätta, hur ska vi då kunna utvecklas, skapa nya tankar, värderingar och vinkar?

Att tillbringa tid utanför sin comfort zone bidrar till en utveckling och en viss distansiering ifrån livet som man är van det, det är jag helt övertygad om.

Så när du står i USA mitt i en kulturell chock, fundera över vad din reaktion kommer ifrån? Varför tycker du på ett visst sätt? Varför blir du upprörd över vissa saker?

Ringer du hem till dina föräldrar kommer du till 95% av gångerna få medhåll i din åsikt, av den anledning att din åsikt i grund och botten handlar om vilka värderingar du fått med dig hemifrån. Så vacklar du i dina argument, eller känner dig förvirrad och ledsen över något, prova att rådfråga någon annan om situationen. Kanske en au pair-kompis ifrån ett annat land. Tycker hon/han annorlunda så känns det säkert jobbigt – självklart vill man ha stöd och medhåll när man är mitt i en situation som känns jobbig. Men tänk på att stöd inte alltid handlar om att få medhåll, stöd kan också handla om att få syn på sig själv med ett utanifrånperspektiv, för att lättare kunna hantera situationen objektivt. Det handlar inte om att ändra sin egen åsikt, men om att inse att rätt och fel kan vara subjektivt, och ibland kanske acceptera att man kan vara oense men ändå tycka om varandra.

Dela med din av din kultur - namnsdagar

Visste du att man inte har namnsdagar i USA?

Då jag var au pair så hade jag med mig min kalender från Sverige och mina värdbarn upptäckte att det stod namn på varje dag och undrade nyfiket vad det var för något? Jag förklarade givetvis mer än gärna och berättade att man ofta brukar få en lite present på sin namnsdag. I samma stund som jag sa det så insåg jag mitt misstag… Mina värdbarn heter Helena och Elyssa vilket betyder att Helena finns med i kalendern och har en namnsdag och Elyssa har det inte… I en 7-åring och 5-årings liv blev detta katastrof! 

Med lite snabb hjärngympa förklarade jag att om man översätter Elyssa till svenska blir det Elisa. Och vips så hade bägge tjejerna en namnsdag och en ny tradition hade fötts hos min värdfamilj. 

Ett annat sätt att dela med sig av den svenska kulturen är att fira nationaldagen imorgon. Åk till IKEA och handla på er knäckebröd, sill och annat svenskt och bjud på en svensk buffé!

//Ida

Carolina är tillbaka där allting började

Det ar sju ar sedan jag kom hem fran New York efter att jag varit au pair pa Long Island i ett ar. Nu ska jag tillbaka till New York, Long Island och au pair skolan St Johns! 

Vi ar atta tjejer fran all over the world som har rest till Boston for att halsa pa kontoret har och fa en inblick i hur arbetet ser ut pa andra sidan Atlanten och nu ska vi vidare till au pair skolan for att traffa alla dar. De tjejer som jag reser med ar fran Mexicanska-, tyska-. colombianska-, brasilianska-, och syd koreanska Cultural Care-kontoren, jattekul att fa traffa alla!

Sa, vi ska nu flyga till New York och au pair skolan, det ska bli sa kul att traffa alla som jobbar dar och alla de nyanlanda au pairerna. Jag tror att vi ar lika forvantansfulla som de ar! Jag kommer ihag skolan pa ett visst satt och det ska verkligen bli kul att se om det fortfarande stammer overens.

Jag ska aven traffa min foredetta LCC nar jag ar tillbaka i NYC, det ska bli sa kul att se henne igen, vi har fortfarande email kontakt men vi har inte sett varandra pa ett par ar. Hon var i Stockholm for ca 5 ar sedan och da traffades vi men efter det har vi inte sett varandra sa det ska verkligen bli kul!

Jag ar nastan lika pirrig i magen som nar jag akte som au pair for atta ar sedan!

En annan forvantans full tjej ar nog Cultural Cares forsta Kinesiska au pair som den 18 maj ska fira sin forsta fodelsedag i USA och vill gora det pa ett lite speciellt satt. Kolla in hennes video:

 http://youtu.be/qF0u2pXLe6Y

/Forvantansfull foredetta au pair, Carro