Efter 10 år kom
hon äntligen till Sverige, mitt äldsta värdbarn som jag nu ser som min syster, Helena.
Den senaste veckan har vi turistat i Stockholm, åkt sightseeingbåt, kollat på
vaktparaden, varit på Skansen, på Gröna Lund, åkt ut i skärgården och bara myst
tillsammans.
Åtskilliga gånger
har Helena kommenterat, ”Ida, I’m not 7 years old anymore, I’m actually almost
17!”. Och visst märks det att hon är tonåring. Jag har försökt att minnas
tillbaka hur jag själv var som tonåring men jag antar att man har en något skev
bild av sig själv som barn/tonåring.
Ena dagen har vi
disskuterat amerikansk politik, världsproblem, och OS-arrangemanget i London
och dess betydelse för världen. Medan vi nästa dag tjafsat om att gå upp i tid,
sluta vara klängig och att plocka iordning efter sig. Jag vill passa på att ge
alla au pairer som jobbar med tonårsbarn en stor eloge. Efter att ha bott en
vecka med en 16-åring är jag den första att medge att det inte är helt lätt!
I morse var det
dags att säga hej då, kändes så fel att det var Helena som skulle åka och inte
jag som det brukar vara då vi ses. Tänk att ett år som au pair kan skapa sådana
starka band som håller 10 år efter att au pair året är över.
//Ida
