Beach 2015

Spring is here again. This week is the first week I am wearing thin skin-colored stockings under my skirt.
Again I realize that prepping for “beach 2015” did not really happen. This year I have been lazier than ever. Or rather; worked too much and spent too many nights drinking a glass of wine with friends over a delicious dinner. It’s quality time, but apparently it doesn't get you fit.

The fitness centers know this. It’s their business. They know how to take advantage of that guilty feeling.
Today they were visiting the office. And yes, I went right into their trap.  Of course I did sign up. For a year. Cost a fortune. And of course I am convinced that now it will happen. I will work out as never before. I will be super-fit once June is here. Maybe I should sign up for that Marathon after all?

Yeah. Or I’ll wait and see how the first months go.

Anyone else recognize yourself?  :) If not – maybe you want to tell me your secret?
/Victoria

My new hobby

It recently turned out my co-worker Mari and I had made the same New  Year’s resolution this year. We both made a promise to ourselves to invest some more time in a hobby. Something you do only to get energized. Some me-time.

So, we decided to join a choir. Once a week we go straight from the office to our choir practice. I have always enjoyed singing, and it’s a pop/gospel choir, so the music is fun and mostly upbeat and gets you in a good mood.

Being an au pair means living at work, so finding things outside of work that gets you energized is more important than you would think. I encourage you all to find something to do outside of work. Some me-time outside of the au pair job.

Here are a few suggestions:

Take a dance class at your local gym or dance school

Scrapbooking

Try a new sport

Volunteer (pets, children, elderly people – there are lots of different places you could volunteer)

Learn a new language

Learn to play chess/bridge/other board or card games

Design and sew clothes

Join an amateur theatre group

Buy a guitar and learn to play it

Write a novel

Start an amateur podcast with your friends

Learn floral arrangements

Learn nail art

Take a self-defense class

Start making your own make-up

If you have any other suggestions, please comment on Facebook.

Cheers,

Victoria

Hot summer and wakeboarding

 

This is one of the hottest summers I can remember. All I want to do is spend the days at the beach or on our boat in a bikini. (And so I’ve done, when I haven’t been in the office that is…) One thing this summer has been perfect for was learning a new sport. I tried wakeboarding for the first time, and now I am hooked.

 

Every time I am getting into the water I am a little afraid (I am actually not that comfortable with water although I love being on our boat and being by the sea) and I am thinking about getting back in the boat again, but once I am up I get the adrenaline rush.

That’s the best part about learning something that you are actually a little afraid of, whether it’s parachuting, diving, wakeboarding or skiing, once you take the step you get so proud of yourself.  At least I do.

When I was an au pair in the USA I faced many things that I was worried or insecure about, and I guess that’s why the year was so developing in many ways.  If you however decide to try new sports or challenge yourself physically – don’t forget the Erika Insurance Coverage :)

Cheers and happy wakeboarding!

Victoria

Att släppa någon inpå livet

Alla som skaffat en ny vän, dejtat eller bott i värdfamilj vet hur svårt det kan vara att släppa en ny människa inpå livet. Ibland hittar man vänner och ”klickar” direkt, andra gånger behöver man ge varandra både en, två och tre gånger innan man klickar. Klickar man direkt är det ganska okomplicerat, då kanske man inte ens reflekterar över processen som sker när man ska lära känna varann på riktigt.

Men när man till exempel ska flytta in hos en vilt främmande människa (rumskamrat eller värdfamilj) kommer massa fler faktorer in. Man vill visa sin bästa sida och helt plötsligt sätter man massa press på sig själv. Dessutom, om man ska bo hos någon, vill man känna sig som hemma och inte gå runt och tassa på tå i huset. Det är en svår balans – att samtidigt som man kanske själv blir lite stel för att man är mån om att ge ett gott intryck, vill man känna sig så avslappnad som möjligt och ”vara sig själv”.

Att helt obehindrat ta för sig i ett nytt hus är svårt. Det är inte alls någon självklarhet att ta mat ur kylen, fråga ifall familjen kan köpa hem särskild mat du gillar eller veta vad som är okej eller inte okej i huset.

När jag flyttade in hos min värdfamilj var jag oerhört stel i början. De var inte heller superöppna, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur reserverad och blyg jag säkert var. Det tog helt enkelt en stund för oss att hitta en avspänd relation. Eftersom jag kände mig stel och osäker bestämde jag mig för att köra på frågetaktiken. Jag är dålig på att småsnacka, men jag är ganska nyfiken, så jag frågade om ALLT istället, för att bryta isen. (Min värdpappas kollegor blev för övrigt överlyckliga när han berättade att jag var deras sista au pair, eftersom det skulle innebära att han efter mig skulle slippa ta emot ungefär 87 samtal om dagen om diverse J)

Jag försökte att inte ställa samma fråga två gånger, utan istället ta anteckningar så att jag inte störde i onödan – men jag var nyfiken på att veta allting. Såhär i efterhand var det nog ganska bra. Kanske hade det gått snabbare att bryta isen om jag hade varit ett socialt geni som kunde småsnacka som bara den, men vad mitt eviga frågande ledde till var att jag ganska snabbt blev en självständig au pair. Jag kunde ju ganska snabbt räkna ut hur mina värdföräldrar skulle ha hanterat en ny situation, eftersom jag hade frågat dem så många gånger vad de tyckte om ditt och datt. Det gjorde att det blev lättare med beslutsfattande och att vara konsekvens gentemot barnen.

Så – till er alla som delar min blyghet och ställs inför ett nytt socialt sammanhang som ni tycker är obekvämt, prova frågetaktiken. Det funkar fint för mig.

Happy chatting,

Victoria

Hälsning från Lucerne och lite av varje

Befinner mig just nu i Lucerne på vårt vackra Cultural Care-kontor. Träffar kollegor ifrån hela världen, och förutom att de flesta av oss delar bakgrunden att själva ha varit au pairer så är det alltid inspirerande att bli påmind om vilket stort och globalt företag jag jobbar för.

Passade på att åka hit lite tidigare i helgen och hänga med lite kollegor. Att möta våren i de Schweiziska bergen var faktiskt smått fantastiskt och ganska värmande för själen.

Det har varit några resdagar den sista veckan. Förra veckan var jag och Maggie ifrån kontoret på en liten roadtrip till Dalarna och Gävleborg. Vi besökte ett par skolor och träffade ett par kandidater som är intresserade av programmet. Det är alltid kul för omväxlings skull att komma bort från sitt skrivbord och träffa de kandidater vi så ofta pratar med i telefon.

För övrigt var det internationella kvinnodagen i fredags. Med tanke på att vi är en majoritet kvinnor både i vår lilla arbetsgrupp men också att de flesta av våra au pairer är unga kvinnor så hoppas vi att ni firade ordentligt och tog en stund att reflektera över vad det innebär att vara kvinna i världen 2013. Det gjorde vi, och vissa av oss hade tom turen att bli lite extra uppvaktade av männen i våra liv. (Jag var dock inte en av dem J).

Ha en härlig vecka!

Victoria

Vårkänslor

Idag är första dagen som det känns som vår i luften här i Stockholm. Jag blir alldeles pirrig. Det är ungefär som att vara förälskad. I våren. Genast vill jag sätta mig på en uteservering med ett glas rosé i handen och njuta av solen i ansiktet. Nu är det lite väl tidigt för det, men bara känslan av att det närmar sig med stormsteg gör mig varm inuti.

Kroppen lider brist på D-vitamin och för varje solstråle som träffar kinderna är det som att vakna till liv ur sitt ide.

Nu står det snart inte på förrän sommaren är här. Till dess ska jag suga i mig av vårkänslorna och fortsätta vara kär i livet.

/En vårpirrig Victoria

We don't speak Americano

Har ni någon gång varit med om att man träffat en ny människa och totalt misstagit sig på dennes personlighet?

Hur man tokgillat en människa som sen faktiskt visat sig tyvärr inte vara så snäll? Eller tvärtom, man är riktigt skeptisk till en människa som sen visar sig bli ens bästa vän?

Jag vill gärna tro att jag har ganska bra människokännedom. Men sanningen är att lika ofta som första intrycket stämmer, lika ofta har jag fel.

Men, detta är ett av få fall där jag älskar känslan av att ha tagit fel. När en människa man är misstänksam mot visar sig vara en ängel.

Först och främst gillar jag inte min egen misstänksamhet. Jag vill vara en människa som älskar alla med hull och hår. Hellre naiv än cynisk. Men ibland känner jag mig skeptisk ändå, och när jag då får motbevis och tvingas ändra uppfattning känns det som att det goda vunnit på något sätt. Som att det är ett skönt bevis för att man sällan behöver vara misstänksam mot folk och att de flesta människor är fina.

Jag kan dra upp många olika situationer där jag misstagit mig på människor, men kanske särskilt när jag bott utomlands. Där är det ju inte bara personliga skillnader, utan även kulturella och språkliga, vilket gör att det är ännu svårare att läsa av en person. Man får ha lite tålamod och ge människor ”benefit of the doubt”, dvs försöka att övervinna sin skepsis och förutsätta att missförstånd etc inte beror på illvilja från den andra parten. Ibland är det svårt, men det är en skön känsla när man börjar greppa det. Framförallt kommer så långt språkmässigt att man kan förstå det som sägs ”mellan raderna” eller förstå vad som är ironi och humor.

Jag minns när mitt värdbarn förtjusat ropade ”Vicki, you’re being sarcastic”. Då hade jag varit i USA i 10 månader, och äntligen hade jag lärt mig använda sarkasm på ett naturligt sätt. Visst hade jag kunnat skoja och prata relativt obehindrat långt tidigare, men just att kunna använda humor fritt tar tid. Och hur ska man förstå och läsa människorna runt sig fullt ut om man inte kan förstå deras humor?

Ni andra som upplever samma sak – hang in there, det kommer trilla ner en liten polett en vacker dag, jag lovar! J

/Victoria

Gott nytt år!

Gott nytt år vill vi önska alla blivande, f.d och nuvarande au pairer!

Jag minns mitt eget nyår i USA. Då var vi 10 au pair-tjejer i en vit limousine som glassade runt på Manhattan. Vi hade skramlat våra stackars au pair-löner till att få ihop till den där limousinen, samt köpa oss en varsin nyårsklänning. Vi tänkte "once in a lifetime" och gick all in. Visst blev det en speciell kväll, och visst kände vi oss bra märkvärdiga när vi gled fram i en vit limo. Jag har aldrig åkt vit limo varken före eller efter, så visst blev också det en once in a lifetime-grej. Någon gång när jag blivit rik ska jag GIVETVIS göra det igen, men tills vidare tänker jag leva på minnet av nyåret i USA när jag var en halvfattig au pair med snygg klänning, snygga kompisar och snygg bil.

Åh, just det - vi söker ny personal till vårt kontor i Stockholm - kika här: http://culturalcare.se/nyttar-new-staff/

Gott nytt år!
Victoria

Julkänslor och hemlängan

Så snart första advent kommer så kommer även mina julkänslor. Särskilt när snön faller utanför fönstret, kylan kommer och det knastrar under fötterna. Då njuter jag nästan lika mycket som när de första vårtecknen kommer.

Det är också den här tiden på året som jag vill hem till mina rötter i Norrland. Hem till mina föräldrar, hemlagad mat, julbak och glöggdoft.

Att fira jul och att vara med sina nära och kära är för många synonymt. Att då befinna sig på andra sidan jorden kan vara tufft. Riktigt tufft till och med.

Även om det är spännande att fira en amerikansk jul, så känns det fortfarande tomt. En del värdfamiljer kanske också har gjort julplaner med släkt och vänner, där au pairen inte alltid är medräknad. Kanske har de sedan länge bestämt att resa bort över jul till exempel. Då kan det vara ännu jobbigare, och man kanske får fira jul med au pair-kompisar eller andra bekanta istället.

Ett au pair-år är både upp och ner. Om det känns jobbigt i jul, försök att tänka att det är naturligt att det här är en av dina neråtkurvor, och att så snart nyårsfesten kommer så kommer allt kännas lite bättre.

Tala om för din värdfamilj hur du känner. Det gjorde jag. Jag stod i hallen och lipade som en liten unge på julafton. Det var nog det bästa jag kunde gjort, för det fick min värdfamilj att stanna upp en stund ifrån julstök och förberedelser och komma ihåg att jag kanske inte fullt ut kände mig som en naturlig del av deras familj ännu, och därmed tog de sig lite tid att ge mig en kram och tala om att de förstod hur jag kände. Det gjorde det mycket lättare genast. Jag kände mig fortfarande deppig, men jag hade i alla fall fått lätta mitt hjärta vilket var skönt.

Se till att planera in saker att se fram emot. Kanske en helg då du åker iväg och åker skidor med kompisar i januari? En rolig nyårsfest? Solsemester i Miami? När det känns som värst – se till att ha ännu mer roligt att se fram emot.

Skypa/prata med dina nära och kära, men kom ihåg att det också kan göra att du längtar hem mer, så stålsätt dig mot det.

Och ett sista råd är att försöka omfamna upplevelsen, och tänka att även när det känns rent ut sagt svinjobbigt, så är det troligen den enda jul du kommer fira i USA. Många jular i Sverige återstår, så ta vara på tiden i USA och försök att njuta av det så mycket det går.

Victoria

Idag har jag blivit fadder

Idag fick jag ett email ifrån en organisation jag gått med i. Jag är nu officiellt fadder till en liten 7-årig flicka på Haiti. Jag längtar tills brevet med foton och adress kommer hem och jag kan börja brevväxla med henne.

Sverige som land skänker oerhört stora bistånd, men det är inte lika utspritt här som i USA att göra ”charity work”. I USA är det inte alls ovanligt att man har olika ”fund raisers”, volontärjobbar eller engagerar sig på annat sätt för behövande eller utsatta människor.

Känner ni till Cultural Cares välgörenhetsprojekt? Det kallas för Kids First och vi stöttar flera olika organisationer ekonomiskt. Vi har idag 3 stycken organisationer vi huvudsakligen stödjer, och det är Dom dziecka w Aabiunaich ett barnhem för utsatta kvinnor och barn i Polen, Jeevitha Anathashrama som är ett barnhem i Bangalore, Indien och även Share our Strength som är en organisation i USA som hjälper de fattigaste barnen i USA.

Cultural Cares Kids First Foundation är en non-profit organisation och hjälparbetet går till så att vi som jobbar för Cultural Care alla hjälps åt att samla in pengar, till exempel genom att baka och sälja bakverk på våra kontor. Här i Sverige har vi både sprungit Marathon i Kids First namn, såväl som ordnat kubbturnering där deltagaravgiften gick till Kids First. På vår au pair-skola i New York finns ett ”snack schack” där au pairer får köpa snacks för en  eller ett par dollar styck, och hela vinsten går till Kids First.

En del LCC:er ordnar även fund raisers för Kids First där au pairer och värdfamiljer i USA organiserar och hjälper till att samla in pengar. Många au pairer väljer också att skänka en femtiolapp extra när de ansöker för att bli au pair, vilken oavkortat går till Kids First. Detta är vi evinnerligt tacksamma över! Många 50-lappar gör otroligt stor skillnad för de här barnen.

Vi som organisation är väldigt stolta över Kids First och personligen försöker jag varje dag att påminna mig själv om hur otroligt priviligierad jag är, och därmed vill jag också dela med mig till dem som inte är lika priviligierade.

Hör av er om ni vill veta mer om Kids First. Ni kan också läsa mer här: http://www.culturalcarekidsfirst.org/

Ha en fortsatt fin vecka!

Victoria

Livets goda och mindre goda dagar

Ibland känns livet sjukt trist. Det bara rullar i en cirkel där det känns som att allt går dåligt.Kanske misslyckas man i skolan, får kritik på jobbet eller har det jobbigt i någon relation i sitt liv.

Ibland känns det som att livet bara är lite allmänt trist. Man äter, sover, jobbar - typ.

Sådana vågor går man igenom även som au pair. Första tiden var ett lyckorus för mig. Allt var superspännande, och jag var konstant exalterad. Såklart – jag var ju i ett superspännande land, i en superspännande stad med massa nya vänner och en ny familj.

Men, det där lyckoruset gick ju över. Jag började fundera över massa saker och funderade över varför min värdfamilj gjorde saker på så märkliga sätt. Någonstans där började en frustration gro inom mig och jag var ganska irriterad konstant på min familj. Jag tyckte att min värdpappa var överkontrollerande och att mina värdbarn var bortskämda.

Det var så ett tag, tills jag och min värdmamma satte oss ner och pratade ut. Givetvis sa jag inte att jag tyckte barnen var bortskämda och att pappan var ett kontrollfreak, men jag förklarade att jag var van andra saker hemifrån och att jag hade vissa saker som jag inte var helt bekväm i. Jag fick också veta att det var ömsesidigt och att de inte var 100% nöjda med allt jag gjorde heller.

Efter samtalet började det vända, och nästa våg där det kändes som att livet lekte kom smygande. Jag vaknade varje dag och tänkte att jag var alldeles galet lyckligt lottad som fick vara just där jag var.

Sedan gick ju hela au pair-året upp och ner sådär. Ibland var jag världens lyckligaste människa och ibland ville jag bara hem till Sverige och vardagen är jag kunde bo i min egna lägenhet och rå om mig själv och slippa ta hänsyn till en hel familj.

Livet är ju upp och ner för alla, men jag tyckte att upp och ner-kurvorna var så mycket mer dramatiska i USA. När jag var glad så var jag så sprudlande glad att jag inte visste var jag skulle göra av all energi, och däremellan kunde det kännas rejält tungt. Tack och lov var de positiva och härliga tiderna mycket längre och många fler än de tunga stunderna, så när det kändes som jobbigast så försökte jag tänka på det.

Här hemma i Sverige är allt mer stillsamt. Som idag – en regnig fredag sent på jobbet, där kvällens höjdpunkt troligen blir en bra film och soffmys. Nåt annat har jag inte energi till, just idag J

Trevlig helg!

Victoria

Människans bästa vän

Jag och min partner ska skaffa en hundvalp. Närmare bestämt en sån här:

Är dom inte så söta att man smälter?

Att ha ett husdjur är speciellt. Det är en vän som alltid finns där, som alltid (oftast) är glad över att man kommer och ledsen över att man går. Som älskar villkorslöst och som inte dömer.

Vilken annan vän är så lojal egentligen?

Så mycket som 68% av våra värdfamiljer har husdjur, så om du har tur kanske du får en extra liten vän som bonus när du tackar ja till en värdfamilj i USA. Det fick jag, och att säga hejdå till lilla Joey var nästan lika svårt som att säga hejdå till resten av min familj.

Har du ingen erfarenhet av att passa djur? Oroa dig inte, även om du är rädd för t ex katter eller hundar så vågar jag nästan lova att du efter en tid hos värdfamiljen kommer att tycka om ditt husdjur litegrann. Man vänjer sig, precis som man gör med det mesta.

Någon annan som fått en extra liten vän i er värdfamiljs katt/hund/fågel/häst eller vad det nu kan vara? Någon som har ont i hjärtat över att lämna ert kära husdjur hemma för att åka iväg som au pair? Eller som gjort det och vet hur det känns?

Dela med er på vår facebooksida: http://www.facebook.com/#!/culturalcarese

Midsommar och nya miljöer

Nu är det midsommar! Jag ska hem till min familj som bor 40 mil ifrån Stockholm. Det är så skönt att komma ”hem”. Förutom att få umgås med nära och kära innebär det mammas mat, träffa vovven, åka båt, bada ifrån bryggan, och livet på landet i allmänhet... Som balsam för en stressad själ.

Innan jag åkte till USA bodde jag hemma i några månader, och då kan jag lova att det inte var balsam för någons själ. Jag och mamma bråkade i princip dagligen och det var allmänt dålig stämning i huset. Jag hade bott hemifrån hela gymnasietiden, därefter varit ute och rest lite och att därefter sedan flytta hem var...ja, svårt, för att uttrycka det milt.

Även om det var otroligt jobbigt att skiljas åt när jag åkte till USA så tror jag att både jag och mina föräldrar i hemlighet också drog en lättnadens suck. Inte över att vara ifrån varandra ett år, utan att tiden som sammanboende nu var slut.

Jag kan idag konstatera att jag och min familj har en väldigt fin och nära relation, och vi försöker ses så ofta det går, men jag är också ganska klar över att vi som vuxna människor lever olika liv och därmed ska ha en vuxen relation, vilket innebär viss distans.

Det fina med att anpassa sig till en ny miljö och nya människor är ju att man får nya infallsvinklar och perspektiv. Självklart är man formad av sin familj och sin uppväxt, det är naturligt, men jag tror att det är viktigt att våga ifrågasätta sina föräldrar, sina vänner, sin miljö och för den delen hela ”svenskheten”. Om vi inte vågar ifrågasätta, hur ska vi då kunna utvecklas, skapa nya tankar, värderingar och vinkar?

Att tillbringa tid utanför sin comfort zone bidrar till en utveckling och en viss distansiering ifrån livet som man är van det, det är jag helt övertygad om.

Så när du står i USA mitt i en kulturell chock, fundera över vad din reaktion kommer ifrån? Varför tycker du på ett visst sätt? Varför blir du upprörd över vissa saker?

Ringer du hem till dina föräldrar kommer du till 95% av gångerna få medhåll i din åsikt, av den anledning att din åsikt i grund och botten handlar om vilka värderingar du fått med dig hemifrån. Så vacklar du i dina argument, eller känner dig förvirrad och ledsen över något, prova att rådfråga någon annan om situationen. Kanske en au pair-kompis ifrån ett annat land. Tycker hon/han annorlunda så känns det säkert jobbigt – självklart vill man ha stöd och medhåll när man är mitt i en situation som känns jobbig. Men tänk på att stöd inte alltid handlar om att få medhåll, stöd kan också handla om att få syn på sig själv med ett utanifrånperspektiv, för att lättare kunna hantera situationen objektivt. Det handlar inte om att ändra sin egen åsikt, men om att inse att rätt och fel kan vara subjektivt, och ibland kanske acceptera att man kan vara oense men ändå tycka om varandra.

Lets dance och dansdrömmar

Igår var jag på inspelningen av Let's Dance här i Stockholm. Det var förvånansvärt lika det man ser på tv. Och alltid blir jag inspirerad av alla tv-människor. Studiomannen, pausunderhållaren, producenten och alla de andra som finns bakom kamerorna och ser till att allt är perfekt tajmat. Jag har varit på ett par olika tv-inspelningar förut och tycker alltid att det är imponerande hur människorna i produktionsteamet verkar superlugna trots att de lyckas vara ”på tårna”.

Hursomhelst så var det väldigt roligt att de dansen live, särskilt som jag är lite av en dansnörd, och jag tycker att det är ganska imponerande hur duktiga de blivit på bara några veckor. Jag hade älskat att få ta 8 veckor ledigt och ägna mig åt dans typ 8 timmar åt dagen – tänk om jag också hade kunnat bli riktigt duktig?! Eller varför inte ta ledigt i någon månad och åka iväg och intensivplugga ett nytt språk? Eller dyka? Eller lära mig surfa?

Nu ska jag inte klaga – jag har hunnit med att vara ”ledig” och gjort flera spännande saker i mitt liv innan jag började plugga och sen jobba heltid och för det är jag evigt tacksam. Ni som har läst mina inlägg förut vet att jag är en ivrig påhejare av sabbatsår och att ”leva livet” innan man drar på sig en massa måsten och krav. Så om du är en dansnörd som jag – ta chansen att sticka iväg och lära dig dans utomlands, gillar du surfing – stick iväg och surfa ett halvår. Du kommer troligtvis att arbeta ändå i typ 40 år, så nog är det inte hela världen om du skjuter fram plugg/jobbstart i ett år eller så.

För egen del tror jag bestämt att jag ska återuppta en sedan tidigare vilande diskussion med min chef om nästa semester. Jag tror nämligen att en kombinerad spanska- och salsakurs i 3-4 veckor hade suttit alldeles utmärkt nästa vinter :) Så chefen – om du läser detta så kan du väl fundera på den idén tills på måndag?

Trevlig helg!

Victoria

Utlandsvistelse leder till jobb!

Ja, så är det faktiskt enligt en studie som Svenskt näringsliv och Internationella programkontoret gjorde för ett par år sedan.

Studien rör i främsta hand studier och praktik utomlands, men de egenskaper som arbetsgivarna i studien lyfter fram som extra meriterande är att man under en utlandsvistelse utvecklar social kompetens, komunikativ förmåga och inititativförmåga. Vi vill påstå att man i allra högsta grad får dessa även av att jobba utomlands som au pair.

Anledningarna till att man åker som au pair varierar. En del vill lära sig bättre engelska, andra ser det som ett smart karriärsdrag men många vill också ha ett ”sabbatsår” och göra något annat innan man ska tillbaka till skolbänken igen. Oavsett om det är ditt syfte med året – glöm inte att använda det som merit i efterhand när du söker jobb eller skola. Ditt år kan vara mer värdefullt än du tror, särskilt om du i ditt CV har en kombination av ett år i USA med både jobb och collegepoäng, samt kanske en annan utbildning i Sverige efter året i USA.

Nu har ju de flesta redan sökt skola inför hösten, men kommer du inte in, eller står du i valet och kvalet kring om du vill plugga eller resa i höst, tänk en gång extra på vad jag just berättat J

Lycka till!

Victoria

Att vara långt ifrån sina vänner

Posted on April 9, 2012 at 5:40 PM

I helgen har jag fyllt år. Varje år blir jag förvånad över hur många som ringer, skickar sms och grattar på facebook. Så många människor i mitt liv som kommer ihåg min dag. Jag blir så rörd och glad varje gång.


När jag åkte iväg som au pair så oroade jag mig för att människor skulle försvinna. Att året ifrån vardagen här hemma skulle innebära att jag gled ifrån mina vänner. Det var en till viss del befogad oro, men inte på det sätt jag trodde. Alla människor jag stod nära när jag åkte fanns kvar. Några kom och hälsade på mig och andra höll jag kontakt med via email, skype och telefon. Sedan tillkom såklart en hel bunt nya vänner. Andra au pairer som satt i samma sits som jag, dvs befann sig ensamma på andra sidan jorden och med samma behov av nya vänner och bekanta som jag.


Jag har skrivit om det förut här i bloggen, att au pair-vännerna man skaffar är verkligen speciella. Man delar så många speciella minnen, och fastän man kanske bara tillbringar ett år tillsammans så delar man så mycket.


Gällande vännerna hemma i Sverige så var den stora skillnaden innan och efter året inte att de försvunnit på något sätt. Absolut inte. Däremot tyckte jag att det var lite konstigt att komma hem och känna att tiden stått stilla. Vissa av mina vänner hade varit ute på andra äventyr, och i dem hade jag lättare att spegla mig själv. Men de vänner som stannat hemma i vardagen levde liksom precis som jag gjorde innan jag åkte. Att komma hem till det fick mig att känna att jag upplevt så mycket och utvecklats så mycket, medan de stått och stampat. Det kändes därför lite som att vi vuxit isär därför.


Man brukar prata om "reverse culture shock", vilket innebär att man så väl anpassat sig till en ny kultur att man upplever en ny typ av kulturkrock när man återvänder till den kultur där man vuxit upp. Att komma hem till Sverige innebar några små "reverse culture shocks", varav jag skulle vilja påstå att detta var en av de delar som bidrog. Det positiva (eller kanske negativa) med det är att det går otroligt snabbt att komma in i gamla gängor, att börja leva vardagen precis som man gjorde innan. Själv stannade jag då och då upp och funderade på om året i USA verkligen hade hänt, eftersom det kändes som att det var igår jag åkte samtidigt som det kändes som att jag aldrig varit borta. I och med att det gick så snabbt att komma tillbaka i vardagen så hittade jag också tillbaka till de vänner som jag först känt en viss distans till. Idag är dessa personer fortfarande några av mina närmaste, likväl som några av mina USA-vänner är mina närmaste.


Att oroa sig för att förlora sina vänner var således helt obefogat, även om jag själv upplevde att vi vuxit isär under en kort period. Så är du en av dem som känner som jag gjorde vill jag bara säga - oroa dig inte! Dessutom tror jag stenhårt på att det gamla rådet att "det som är äkta finns alltid kvar" stämmer.
Hoppas ni haft en skön påskhelg!


Victoria

Teamträning och USA-kilon

Posted on March 20, 2012 at 3:40 PM

Ni vet hur det är med det berömda livspusslet och bla bla bla, att hinna träna är inte alltid givet. Men träna bör man ju. Träning gör att man blir friskare och lever längre. Dessutom får man mer energi och sover bättre. I vårt team gillar vi träning i olika former. Nu är ju inte alla som Ida som håller på och springer maran och så, vi andra är väl lite mer modesta i vårt utövande. Men vi gillar att röra på oss.  Två veckor i rad har vi gett oss ut på team workout tillsammans. Det är ju helt perfekt - träna på lunchen eller direkt efter jobbet. På med träningsbrallorna, en kort jogg bort till djurgårdsbron och sen stenhårt tabatapass i 30 min.

Många som ska åka till USA oroar sig för maten och vikten. Jag skulle ljuga om jag sa att oron inte är befogad, för visst är maten annorlunda. Det behöver inte vara så att man äter skräpmat varje dag, men maten innehåller andra saker, och en hel del mer socker än vad vi är vana. Och när man är på resande fot så vill man ju testa så mycket som möjligt. Själv gick jag in för att prova det mesta med hull och hår, och ja...vi kan väl nöja oss med att säga att det syntes. Det positiva är att man kan kompensera med en mängd olika träningsformer som erbjuds. På mitt gym fanns alltifrån proffsdansklasser till simning, och i mitt område fanns diverse sportklubbar om man gillar det bättre. Nu vet jag inte om min träning hjälpte så värst mycket mot just USA-kilona, eller som en kille sa till mig på gymmet när mitt år började gå mot sitt slut "So, for how long have you been working out" och jag svarade "about a year now" han hummade då lite och svarade att det var helt okej att inte vilja träna för att se vältränad ut....

Men det viktigaste är ju trots allt att vara frisk, och frisk blir man av träning. Så mitt råd är - njut, prova och upptäck. Strunta i något extrakilo men träna och ha kul. Kanske kommer du hem med lite rundare kinder, men de kommer snabbt att försvinna när du återgår till dina normala vanor

Enjoy life!
/Victoria

Spring Fever!

Posted on March 6, 2012 at 3:55 PM

Jag saknar USA med jämna mellanrum året om. Saknar att gå ut en vinterdag och känna solen skina i ansiktet trots att det är vackert vitt runtomkring. Saknar sommaren med fuktig hetta. Saknar att en vinterdag krypa upp framför brasan och dricka hot coco. Saknar 20-gradiga höstdagar med vackra färger runtomkring mig.

Men den här tiden på året saknar jag inte USA för fem öre. Våren i Sverige är alldeles fantastiskt speciell. Nu i helgen och i början på veckan har det varit vår i luften. Knappast någon riktig värme, men strålande sol och klar luft. Att gå till jobbet längs med vattnet, solen i ögonen, kall luft som biter lite i kinderna, en kaffe i handen – det är ren lycka!

Vad är era bästa vårminnen?
Skriv och berätta på vår Facebooksida http://www.facebook.com/#!/culturalcarese

/Victoria

Fredagsfeeling

Posted on February 24, 2012 at 5:50 AM

Happy Friday!

Jag älskar känslan av att kliva upp på fredagar. Av någon anledning är det dubbelt så roligt att jobba på fredagar som andra dagar i veckan. Alla kollegor har helg-feeling och vi skrattar ofta dubbelt så mycket.

Ibland tar vi dessutom ett glas vin efter jobbet, vilket startar helgen på ett alldeles ypperligt sätt.

Egentligen är mina helger inte särskilt spännande, så varför fredagsfeelingen är så speciell har jag inte lyckats räkna ut. Kanske är det bara känslan av frihet – att kunna sova så länge man vill på lördagen, som är skön.

I övrigt går helgen ofta åt till att samla vuxenpoäng. Tvätta, städa, handla mat och fixa annat som man inte hinner i veckan. Självklart hinner jag ha trevligt med vänner och familj också, men sedan tiden som universitetsstudent tog slut, och heltidsjobb blev aktuellt så har en större del av helgen gått åt till tråkiga sysslor. Att hinna mitt i veckan är nämligen svårt. Alla mina heltidsarbetande vänner säger i allafall samma sak, vilket gör att jag känner mig lite bättre till mods.

Annat var det i USA. Där handlade helgerna om allt annat än vuxenpoäng. Ibland när jag tänker tillbaka på det blir jag alldeles pirrig och vill spola tillbaka tiden. Tänk vilka möjligheter man hade. NYC 45 minuter bort. Need to say no more.

Jag och mina vänner försökte verkligen ta vara på tiden. Varenda helg var uppbokad för konserter (Rihanna, Chris Brown för att nämna några), sport (NY Rangers, Knicks, Yankees samt typ 100 fotbollsmatcher och lacrossematcher med mina värdbarn). Kulturella evenemang, restaurangbesök, utekvällar, roadtrips (Canada, Atlantic City, Boston, Washington DC etc), filmkvällar, bio, shopping, arcade games och en hel massa mer.

Så till er som ska åka iväg eller redan är i USA: Ta vara på tiden. Innan ni vet ordet av så kommer ni vara här i Sverige och samla vuxenpoäng.

Trevlig helg!

/Victoria

Onsdag 00.18

Posted on January 31, 2012 at 6:15 PM

Det här med ledighet. Att vila. Att det ska vara så svårt!
Ibland känns det som att min hjärna konstant går på högvarv. Inte för att jag känner mig särskilt smart eller kreativ. Ibland tvärtom. Men tankarna liksom rusar runt, trams blandas med en och annan vettig tanke i en salig röra. När det snurrar som mest kan jag inte sova. Att inte sova gör en trött och lite stressad – och så är man i en ond cirkel. Till exempel nu – helt plötsligt fick jag ett infall att skriva ett blogginlägg strax efter midnatt. Normalt? Nja...

Att vara au pair kan påminna om det här. Man befinner sig i ett nytt land, med nya människor. Man bor på sin arbetsplats, tillsammans med sina chefer. Egentligen är det ju en helkonstig situation när man tänker på det. Jag hade perioder hos min värdfamilj då jag knappt kunde sova alls. Ibland var det för att jag var så exalterad över allt spännande jag var med om. Till exempel så kunde jag vara så övertaggad för en kommande resa att jag inte kunde sova. Fast ibland hade jag svårt att sova för att jag var orolig. Som au pair tar man ju del av saker man normalt sett inte gör på en arbetsplats. Man tar del av familjekonflikter, värdfamiljens eventuella personliga problem/sorger/hemligheter eller vad det nu kan vara. Och efter en tid hos dem började jag naturligtvis bry mig på riktigt. Om mina barn hade det jobbigt så mådde jag dåligt med dem. När mina värdföräldrar hade en konflikt sinsemellan så blev såklart även jag påverkad av den dåliga stämningen i huset.

Att vara au pair är verkligen ett kulturellt utbyte på alla plan. Man byter svensk-amerikansk kultur såväl som de egna sociala subkulturer som man själv och värdfamiljen har runt sig i livet.

Så om någon frågar mig vad som var det allra svåraste med året skulle jag lätt svara att det är att bo på sin arbetsplats. Men samtidigt är det vad som gjort att jag lärt mig och utvecklats mest. Både om mig själv och om andra.

Gonatt!

/Victoria