| Posted on April 9, 2012 at 5:40 PM |
I helgen har jag fyllt år. Varje år blir jag förvånad över hur många som ringer, skickar sms och grattar på facebook. Så många människor i mitt liv som kommer ihåg min dag. Jag blir så rörd och glad varje gång.
När jag åkte iväg som au pair så oroade jag mig för att människor skulle försvinna. Att året ifrån vardagen här hemma skulle innebära att jag gled ifrån mina vänner. Det var en till viss del befogad oro, men inte på det sätt jag trodde. Alla människor jag stod nära när jag åkte fanns kvar. Några kom och hälsade på mig och andra höll jag kontakt med via email, skype och telefon. Sedan tillkom såklart en hel bunt nya vänner. Andra au pairer som satt i samma sits som jag, dvs befann sig ensamma på andra sidan jorden och med samma behov av nya vänner och bekanta som jag.
Jag har skrivit om det förut här i bloggen, att au pair-vännerna man skaffar är verkligen speciella. Man delar så många speciella minnen, och fastän man kanske bara tillbringar ett år tillsammans så delar man så mycket.
Gällande vännerna hemma i Sverige så var den stora skillnaden innan och efter året inte att de försvunnit på något sätt. Absolut inte. Däremot tyckte jag att det var lite konstigt att komma hem och känna att tiden stått stilla. Vissa av mina vänner hade varit ute på andra äventyr, och i dem hade jag lättare att spegla mig själv. Men de vänner som stannat hemma i vardagen levde liksom precis som jag gjorde innan jag åkte. Att komma hem till det fick mig att känna att jag upplevt så mycket och utvecklats så mycket, medan de stått och stampat. Det kändes därför lite som att vi vuxit isär därför.
Man brukar prata om "reverse culture shock", vilket innebär att man så väl anpassat sig till en ny kultur att man upplever en ny typ av kulturkrock när man återvänder till den kultur där man vuxit upp. Att komma hem till Sverige innebar några små "reverse culture shocks", varav jag skulle vilja påstå att detta var en av de delar som bidrog. Det positiva (eller kanske negativa) med det är att det går otroligt snabbt att komma in i gamla gängor, att börja leva vardagen precis som man gjorde innan. Själv stannade jag då och då upp och funderade på om året i USA verkligen hade hänt, eftersom det kändes som att det var igår jag åkte samtidigt som det kändes som att jag aldrig varit borta. I och med att det gick så snabbt att komma tillbaka i vardagen så hittade jag också tillbaka till de vänner som jag först känt en viss distans till. Idag är dessa personer fortfarande några av mina närmaste, likväl som några av mina USA-vänner är mina närmaste.
Att oroa sig för att förlora sina vänner var således helt obefogat, även om jag själv upplevde att vi vuxit isär under en kort period. Så är du en av dem som känner som jag gjorde vill jag bara säga - oroa dig inte! Dessutom tror jag stenhårt på att det gamla rådet att "det som är äkta finns alltid kvar" stämmer.
Hoppas ni haft en skön påskhelg!
Victoria
