Valentine’s Day!

Valentinsdag…Alla hjärtans dag…Valentine’s Day - snart är det dags igen!

I många länder firas den 14 februari med hjärtformade ballonger, väldoftande blombuketter, utsmyckade kort och fantastiska mängder choklad - alla uttrycker vi vår kärlek på olika sätt.

   I Sverige tänker vi oss några gelehjärtan, ett dussin röda rosor och möjligtvis en liten puss? Under mitt Au Pair-år fick jag en helt annan bild.

I USA, kan man säga att uppladdningen inför firandet börjar så snart julgranen fällt sina sista barr, och julpyntet åter är nedpackat i den dammiga källaren. Så fort som den glittrande konfettin lagt sig från nyårsfirandet på Times Square och folket vaknar upp till ett nytt år, går affärerna in för den nästkommande högtiden - nämligen Valentine’s Day.

    “I LOVE U”  blir månadens motto, och härligt fluffiga nallebjörnar med tillhörande sockersöta godispåsar skymtas i skolor, likväl som på kontor och samtliga snabbmats-restauranger.

    Då dagen väl är kommen får man känslan av att hela landet flyter på ett glimrande moln utav babyrosa sockervadd, då nära vänner, kollegor, eller till och med busschaufförer glatt önskar “Happy Valentine’s Day”.

Låter det knasigt? Faktum är, att även om det kan tyckas märkligt vid första anblick, är Valentine’s Day det en underbart trevlig dag som värmer upp frostiga februari. Att veta om Valentine’s Day i USA, är att det också är en dag för att fira vänskap. Oavsett om du funnit din Prince Charming eller Sago-prinsessa, så är Valentine’s Day en dag då du kan ge en extra varm kram till en nära vän, eller kanske bara ett härligt “Hej” till personalen på gymmet?

Det här med vänskap på Alla Hjärtans Dag är något jag burit med mig, och något jag tycker fler borde ta efter. Visst - godis och prydliga kort i alla ära, men glöm inte bort att fira dina närmaste med en riktigt bamsekram! 

Happy Valentine’s Day!

Kram

Lovisa

Hej! Med dagens all teknik finns det många sätt att nå ut och få fram sitt budskap. Även om vi på Cultural Care syns i en del sammanhäng tycker vi det är skoj att nå ut till nya tjejer och killar som är sugna på att åka som au pair. I tisdags delade vi i teamet upp oss i tre olika lag, och vi hade som mål att besöka så många gymnasieskor i Stockholms region som möjligt. Vi pratade med elever, syvs och lärare och berättade om vilken fantastiskt bra ide det är att åka som au pair. Jag själv åkte efter studenten, och tyckte det var perfekt med en tid utomlands efter all tid i skolan i Sverige. Jag försökte tänka tillbaka till hur jag själv kom i kontakt med Cultural Care från början, och vill minnas att jag var så simpel så att jag googlade och anmälde mig på första bästa au pairmöte i min hemstad. Blev lite nyfiken på att veta hur ni kom i kontakt med oss? Var det kanske någon som nappde efter att ha sett en snygg rosa affisch i korridoren på er gymnasieskola? Lämna gärna en liten kommentar :)

Bästa hälsingar Madeleine

En hälsning från Bali!

God fortsättning!

Jag har alltid haft en stor passion för att resa. Jag älskar att vara på resande fot, upptäcka nya kulturer och se vad världen har att erbjuda. Min familj har alltid varit väldigt intresserad av att resa och vi har gjort många resor tillsammans under åren. Min julledighet spenderades på Bali tillsammans med familj under två veckors tid. Vi hade en fantastisk resa, vi njöt av julledigheten och det var härligt att slippa vakna upp till ett grått Sverige på julafton. Men nu är jag tillbaka till verkligheten och har kastats in i 2014 med en rivstart. Det är alltid spännande med ett nytt år och nya möjligheter och se vad världen har att erbjuda.

I mitten av oktober 2009 flyttade jag till USA för att jobba som Au Pair åt tre små guldklimpar i Los Angeles, California. Jag kommer än idag igång hur spänd jag var när jag åkte till Arlanda, vinkade av min familj, gick igenom säkerhetskontrollen och var äntligen på väg på mitt livsäventyr! Under mitt år som Au Pair lärde jag mig otroligt mycket om mig själv och jag längtar än idag tillbaka till mitt underbara liv som Au Pair. Jag tror att jobba som Au Pair passade mig väldigt bra för att ingen dag var den andra lik. Eftersom jag älskar att resa och upptäcka saker passade de mig väldigt bra att flytta till en värdfamilj i USA och lära mig mer om den amerikanska kulturen. Efter 10 underbara månader i Los Angeles flyttade faktiskt min värdfamilj tvärs över landet till Cape Cod som ligger lite utanför Boston. Jag fick den fantastiska möjligheten att flytta med dem tvärs över USA, och fick möjlighet att lära känna och upptäcka nya platser på östkusten!

Nu är det dags att göra de bästa av 2014 och njuta av livet! Om ni är intresserade att komma på ett av mina gratis informationsmöte och befinner er i närheten av Jönköping/Skövde, så är ni varmt välkomna komma på ett av mina möten och få mer information om att hur det är att jobba som Au Pair i USA.

Mina nästa möten är i Jönköping den 25 januari samt i Skövde 26 januari.  

Tveka inte att göra 2014 till ditt år och kanske ge dig ut på ditt livs äventyr och jobba som Au Pair i USA?

God fortsättning till er alla!!

Kramar Malin

25 år, gammal eller ung?

Ålder har alltid fascinerat mig, hur ”stor” betydelse det har för vissa och alla antagande som kommer med denna siffra. Förr var man ansedd gammal om man vid 25 års ålder inte hade barn och hus, men nu är det inte ovanligt att en 25 åring precis börjat sin karriär utan tanke på barn.

Åldern är ju bara en summa av de år vi fått, fyllda av erfarenhet så varför är detta något så många gärna ljuger om? Borde vi inte istället vara stolta över varje år som vi vuxit och haft hälsan i behåll?

Nu när jag passerat det länge ångestfyllda nummer som 25 har jag insett att de ”måsten och krav ” som jag kände var något jag byggt upp inom mig själv.

Jag kan fortfarande se tillbaka på min tid som 19 åring, då jag utan rädsla eller tvekan lämnade Sverige för att bli au pair.

Denna orädda attityd har kanske svalnat med åldern men jag har växt inom andra områden och får nu dagligen hjälpa andra på deras resa mot äventyr. Trotts mina 25 år, har chansen att gör om mitt äventyr inte passerat bäst före datum och detta tröstar jag mig med när längtan tillbaka till USA kommer smygandes.

Att släppa någon inpå livet

Alla som skaffat en ny vän, dejtat eller bott i värdfamilj vet hur svårt det kan vara att släppa en ny människa inpå livet. Ibland hittar man vänner och ”klickar” direkt, andra gånger behöver man ge varandra både en, två och tre gånger innan man klickar. Klickar man direkt är det ganska okomplicerat, då kanske man inte ens reflekterar över processen som sker när man ska lära känna varann på riktigt.

Men när man till exempel ska flytta in hos en vilt främmande människa (rumskamrat eller värdfamilj) kommer massa fler faktorer in. Man vill visa sin bästa sida och helt plötsligt sätter man massa press på sig själv. Dessutom, om man ska bo hos någon, vill man känna sig som hemma och inte gå runt och tassa på tå i huset. Det är en svår balans – att samtidigt som man kanske själv blir lite stel för att man är mån om att ge ett gott intryck, vill man känna sig så avslappnad som möjligt och ”vara sig själv”.

Att helt obehindrat ta för sig i ett nytt hus är svårt. Det är inte alls någon självklarhet att ta mat ur kylen, fråga ifall familjen kan köpa hem särskild mat du gillar eller veta vad som är okej eller inte okej i huset.

När jag flyttade in hos min värdfamilj var jag oerhört stel i början. De var inte heller superöppna, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur reserverad och blyg jag säkert var. Det tog helt enkelt en stund för oss att hitta en avspänd relation. Eftersom jag kände mig stel och osäker bestämde jag mig för att köra på frågetaktiken. Jag är dålig på att småsnacka, men jag är ganska nyfiken, så jag frågade om ALLT istället, för att bryta isen. (Min värdpappas kollegor blev för övrigt överlyckliga när han berättade att jag var deras sista au pair, eftersom det skulle innebära att han efter mig skulle slippa ta emot ungefär 87 samtal om dagen om diverse J)

Jag försökte att inte ställa samma fråga två gånger, utan istället ta anteckningar så att jag inte störde i onödan – men jag var nyfiken på att veta allting. Såhär i efterhand var det nog ganska bra. Kanske hade det gått snabbare att bryta isen om jag hade varit ett socialt geni som kunde småsnacka som bara den, men vad mitt eviga frågande ledde till var att jag ganska snabbt blev en självständig au pair. Jag kunde ju ganska snabbt räkna ut hur mina värdföräldrar skulle ha hanterat en ny situation, eftersom jag hade frågat dem så många gånger vad de tyckte om ditt och datt. Det gjorde att det blev lättare med beslutsfattande och att vara konsekvens gentemot barnen.

Så – till er alla som delar min blyghet och ställs inför ett nytt socialt sammanhang som ni tycker är obekvämt, prova frågetaktiken. Det funkar fint för mig.

Happy chatting,

Victoria

49 delatater på 7 månader!

49 stater på 7 månader!

När jag bestämde mig för att åka som Au Pair hade jag ett mål i sikte, jag skulle åka till Raleigh i North Carolina och ta hand om två barn, en sprallig musikintresserad tjej på 11 och en legogalen pojke på 8. Men som alla saker i livet kan man aldrig vara säker på vart framtiden tar en. Det jag inte visste när jag satte mig på flyget till New York den 30 juli 2012 var att jag 5 månader senare skulle sitta i en husbil, på väg mot mitt livs andra äventyr.

Allting började med att min värdmamma hade en stor dröm om att hon skulle avsluta sitt jobb och spendera tid med sina barn, hennes vision var att hon skulle köpa en husbil, (eller RV som det fint heter på Amerikanska) och visa barnen de ”lower 48 states”. Det fanns dock ett problem; hon kunde inte åka själv. Hennes man hade precis blivit involverad i ett företag vilket tog bort han möjlighet att ta ledig och följa med.  Det var där som jag kom in i bilden. Efter några veckor i Raleigh fick jag därmed förfrågan att följa med dem på detta stora äventyr. Detta skulle också betyda att jag skulle få kompromissa bort den traditionella Au Pair erfarenheten och istället göra något helt magiskt; se hela USA.

Vi lämnade Raleigh den 28 december och har varit på resande fot sedan dess. Vi har sett och gjort de mest fantastiska platserna tillsammans, allt från att sola i Key West, sova på de mest intressanta campingplatserna, träffat unika människor, se den amerikanska drömmen, åkt lyxbåtar, parkerat utanför stora Texasvillor, besökt National Parker, klättrat i Red Rocks, Sett valar i Alaska, Vandrat bland bergen i Glacier National Park och sett björnar i Yellowstone. Vi kommer sammanlagt att ha besökt 49 stater och 50 National Parker innan vi kommer hem i augusti. Det är en resa utan dess like och jag känner mig lyckligt lottad som fick vara med om något sådant här. Det har också varit det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag lämnade världens underbaraste stat och alla mina vänner som jag hade skaffat där för ett livsförändrande äventyr.

Jag vill därmed uppmana alla blivande Au Pairer för att vara öppna för vart ert äventyr kan ta er. Kanske handlar det inte om att ni ska åka runt USA i en husbil i 7 månader, men kanske är det någon annan plötsligt förändring i er vardag. Kanske byter värdföräldrarna bostad, stat eller separerar, eller kanske du måste du gå i rematch, men i slutändan möter vi alla samma svårigheter; saknad, förvirring och ensamhet. Det är då jag vill påminna alla att vad ni än beslutar er för att göra, gör det utav er vilja och glöm aldrig att det faktum att ni valde att lämna det säkra livet hemma för ett eget äventyr, tyder på att ni är mogna individer och jag vill därför kongratulera er för att ni gjort ert livs bästa beslut!

Marina Kranjec