Ålder har alltid fascinerat mig, hur ”stor” betydelse det
har för vissa och alla antagande som kommer med denna siffra. Förr var man
ansedd gammal om man vid 25 års ålder inte hade barn och hus, men nu är det
inte ovanligt att en 25 åring precis börjat sin karriär utan tanke på barn.
Åldern är ju bara en summa av de år vi fått, fyllda av
erfarenhet så varför är detta något så många gärna ljuger om? Borde vi inte
istället vara stolta över varje år som vi vuxit och haft hälsan i behåll?
Nu
när jag passerat det länge ångestfyllda nummer som 25 har jag insett att de ”måsten
och krav ” som jag kände var något jag byggt upp inom mig själv.
Jag kan fortfarande se tillbaka på min tid som 19 åring, då
jag utan rädsla eller tvekan lämnade Sverige för att bli au pair.
Denna orädda attityd har kanske svalnat med åldern men jag
har växt inom andra områden och får nu dagligen hjälpa andra på deras resa mot
äventyr. Trotts mina 25 år, har chansen att gör om mitt äventyr inte passerat
bäst före datum och detta tröstar jag mig med när längtan tillbaka till USA
kommer smygandes.
