Under året som jag var som au pair så flöt livet bara på efter ett tag. Man kom in i en vardag även i USA. Där allt en gång var nytt och främmande kände jag att saker och ting gick på rutin. Väcka barnen, göra frukost, lämna i skolan, tvätta kläder, fika med kompisar, hämta barnen, mellis, läxor, fotbollsträning, syskonbråk, syskonkärlek, förbereda middag...dag in och dag ut. Det som i början var en utmaning, hur hittar jag till skolan, hur löser jag en 7-årings läxa (!), lösa konflikter, blev efter ett tag en rutin.
Det som jag skrev i min au pair-ansökan att jag ville göra med barnen och ge barnen i form av redskap för resten av livet föll i skymundan i vardagsrutinen. Vi ser ofta i ansökan hur au pairer skriver att de vill hjälpa barnen att utvecklas, vara en del av deras liv och finnas tillhands som en förebild och vän. Men för att göra det krävs det aktivt arbete varje dag. Och det är det som ett au pair år handlar om, att stå för barnomsorg och inte bara ”passa barnen”. Det som kan vara goda intentioner i början av året blir lätt en rutin, inte bara i jobbet som au pair utan det gäller i livet i stort. Jag har insett hur viktigt det är att stanna upp och reflektera, vart är jag på väg? Når jag dit på bästa möjliga sätt? Framförallt under au pair-året är det så viktigt, då man även ansvarar för en annan människa. Vi au pairer är ju faktiskt med och formar en människas liv och ger barnen redskap att klara sig själv senare i livet. Att vara au pair är ett viktigt uppdrag som bör tas på största allvar men som också kan vara så givande och kul – glöm inte det i vardagen som au pair.
Trevlig helg!
// Ida
