Ett kärt återseende i Boston

En månad innan jul besökte jag ju min värdfamilj i Boston som jag var au pair hos för några år sedan. Det blev ett härligt och kärt återseende och vi spenderade en härlig helg med både shopping, restaurangbesök och promenader. Mellan aktiviteterna med hela familjen ägnade jag mycket tid åt mitt värdbarn. Han passade på att besegra mig i både monopol, "mini- curling" och berätta om Obamas "Obamacare". Ibland glömde jag bort att han faktiskt var samma pojke som jag gick runt och bar på för sju år sedan och som matvägrade och gnällde för att han inte fick nappen. Den smarta, "lillgamla", roliga och kloka ungen var egentligen fortfarande den smarta, "lillgamla, roliga och kloka ungen fast i en större förpackning och på en helt annan nivå. Sen jag var au pair har jag nu varit och hälsat på två gånger, vilket under dessa 6 år inte är särkilt mycket egentligen. Även fast vi inte har setts så mycket så känns det som vi känner varandra väldigt väl när vi väl ses, vilket säkerligen beror på att vi kom varandra väldigt nära under mitt år som au pair, även om vi hade våra duster ibland. Mitt värdbarn kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.