| Posted on May 10, 2011 at 8:06 AM |
”Är du galen?” frågade min kompis mig i telefon. Dagen innan hade det blivit bestämt att jag skulle flytta in hos en ensamstående pappa med två barn. Jag befann mig i re-match borta i USA och var otroligt lättad och glad över att ha hittat en ny familj. Jag bestämde mig för att åka som au pair då jag var nio år gammal och åkte iväg knappt två veckor efter studenten. Under de tio åren hann jag gå igenom många potentiella scenarion. Jag föreställde mig stora som små familjer, familjer på landet och i städer... man hinner tänka en hel del på tio år. Jag föreställde mig aldrig en ensamstående förälder, och blev inte heller matchad med en då jag var hemma i Sverige utan med en familj med mamma, pappa och barn i Annapolis.
Jag byggde upp luftslott om hur det skulle vara, jag föreställde mig att jag skulle göra ett år, ha en toppentid som au pair, åka hem och sedan hålla kontakten med min värdfamilj i framtiden genom lite emails, julkort etc. Men här stod jag nu, saker hade inte gått som jag hade tänkt och det var dags att byta familj. I samband med mitt byte av familj fick jag många samtal och email i stil med ”hur vågar du?”, ”var försiktig”. Jag vet att många är oroliga över att bo med en ensamstående förälder, speciellt av det motsatta könet. För mig fanns det aldrig en anledning att vara orolig eller obekväm med situationen. Direkt efter mitt första möte med Jeff, Jade och Jake visste jag att jag skulle trivas. Vi hade samma typ av humor, samma hobbies och intressen.
Ja, min värdpappa var stereotypen av en ungkarl, i kylskåpet stod ett paket mjölk och ett äpple då jag flyttade in. TV:n visade actionprogram om inte ESPN (sportkanalen) var påslagen. Han fascinerades av hur man kunde veta att potatis var färdigkokad och undrade om man inte kunde micra okokt potatis istället, och vad i hela friden var purjolök för något? Men jag fick fria händer och snart var kylskåpet fullt.
I och med att min värdpappa inte hade någon familj i närheten kom vi att bli ett team, jag förlitade mig på honom som ny i landet, och han förlitade sig på mig gällande barnomsorg. Detta gjorde att jag kom in i familjen otroligt snabbt, det kändes aldrig som ett jobb. Jag fick ju umgås med min bonusfamilj och jag kände aldrig en uppdelning mellan dem och mig- det var VI. Jag fick vara med på allt, resor, grillkvällar, företagsevenemang på min värdpappas jobb, matcher, skoluppträdanden, högtider etc. Där min värdfamilj var, där var jag. Och så är det än idag då jag är över i USA.
Enda rädslan jag hade då jag flyttade in med en ensamstående förälder var att jag skulle missa det amerikanska familjelivet vilket visade sig vara obefogat. Visst, fyra dagar i veckan var det enbart jag och min värdpappa i huset då barnen var hos sin mamma som bodde två gator bort. Men barnens mamma Donna kom att bli en av mina bästa vänner precis som hennes syster Jenny som bara är två år äldre än mig. Trots att barnens mamma och pappa inte hade ett bra förhållande längre var jag ändå välkommen in i mammans familj. Hon ville veta vem som tog hand om hennes barn och iom att vi kom så bra överens fick jag följa med henne och barnen på släktmiddagar, roadtrips etc. På samma sätt kom jag att bli introducerad för min värdpappas familj- hans mamma bor i Florida och jag har varit nere och hälsat på henne fyra gånger. Och även fast min värdpappa inte hade någon släkt på hemmaplan så inkluderade han mig alltid i allt han gjorde och jag fick chansen att träffa så otroligt många människor. Jag fick följa med hans kompisar på golfrundor (eller om sanningen ska fram så stannade jag ofta på driving rangen), vi gick på bio tillsammans med hans vänner etc. Han blev som en storebror till mig. Och obekväm det kände jag mig aldrig. Min värdpappa hade ett par kortare förhållanden under tiden jag var där så jag fick på det sättet chansen att träffa ännu fler fantastiska människor.
Jag hade turen att få vara med om mycket nytt och spännande under min au pair tid. Jag fick resa en massa, se massor av den amerikanska kulturen, min värdpappa var även gammal filmproducent så då I Am Legend spelades in i New York fick vi vara med bakom kulisserna och träffa Will Smith. Men trots alla dessa otroliga upplevelser så hade jag bytt bort allt det i ett ögonblick mot alla de stunder då mina barn kom in till mig på morgonen, att få gå skattjakt då man varit ledig en helg och kom hem till huset och fann lappar som ledde mig till barnen där de väntade med kakor, kramar etc. Alla de där vardagliga stunderna, att få leka kuddkrig och ligga på golvet och skratta så man nästan kissade på sig. De är stunderna jag värderar högst och minns mest.
Jag som bara skulle vara borta ett år valde att förlänga med sex månader. Jag kom hem vid jul 2007 och sedan dess har jag varit tillbaks 2-3 månader varje år för att hälsa på. Jag har mitt rum kvar därborta, min tandborste står i badrummet och jag vet att dörren alltid är öppen. Då jag lämnade USA första gången och tårarna sprutade på mig såväl som barnen så sa min värdpappa att det spelar ingen roll om vi inte längre ses varje dag, varje månad eller kanske ens varje år för familj finns alltid kvar- ”And you are forever a part of our family Emma”. Inte för att det fick mig att grina mindre till min värdpappas stora förtret (för ja, i hans stereotyp ingick inte att veta vad man gör med gråtande tjejer). Men det fick mig att inse vilken extrem tur jag hade haft. Jag hade varit borta från Sverige i 18 månader och hunnit bygga upp ett helt liv på andra sidan jorden, en helt ny bekantskapskrets, fått massa nya upplevelser, men mest av allt så fick jag nya familjemedlemmar. Den där bilden jag hade av au pair livet innan jag åkte, att bara skicka ett julkort då man var tillbaks i Sverige det stämmer inte riktigt- varje vecka pratar jag med min värdpappa, mina värdbarn, barnens mamma och deras släktingar.
Så ta chansen och åk iväg!! Var inte rädd för att testa något nytt! Mitt beslut att bo med en ensamstående förälder kom att bli mitt livs bästa. Gå på magkänslan och personkemin, känns det rätt så spelar det ingen roll om familjen består av en mamma och en pappa, två mammor, en pappa eller vad det än kan vara.
-Emma (rekryteringsledare i Örebro)
P.S: den där kompisen som undrade om jag var galen kom på besök hos mig i USA och stannade i 15 dagar hos min värdfamilj. Efter den tiden hade hennes åsikt ändrats till ”Du är galen om du någonsin åker härifrån!”
Jag byggde upp luftslott om hur det skulle vara, jag föreställde mig att jag skulle göra ett år, ha en toppentid som au pair, åka hem och sedan hålla kontakten med min värdfamilj i framtiden genom lite emails, julkort etc. Men här stod jag nu, saker hade inte gått som jag hade tänkt och det var dags att byta familj. I samband med mitt byte av familj fick jag många samtal och email i stil med ”hur vågar du?”, ”var försiktig”. Jag vet att många är oroliga över att bo med en ensamstående förälder, speciellt av det motsatta könet. För mig fanns det aldrig en anledning att vara orolig eller obekväm med situationen. Direkt efter mitt första möte med Jeff, Jade och Jake visste jag att jag skulle trivas. Vi hade samma typ av humor, samma hobbies och intressen.
Ja, min värdpappa var stereotypen av en ungkarl, i kylskåpet stod ett paket mjölk och ett äpple då jag flyttade in. TV:n visade actionprogram om inte ESPN (sportkanalen) var påslagen. Han fascinerades av hur man kunde veta att potatis var färdigkokad och undrade om man inte kunde micra okokt potatis istället, och vad i hela friden var purjolök för något? Men jag fick fria händer och snart var kylskåpet fullt.
I och med att min värdpappa inte hade någon familj i närheten kom vi att bli ett team, jag förlitade mig på honom som ny i landet, och han förlitade sig på mig gällande barnomsorg. Detta gjorde att jag kom in i familjen otroligt snabbt, det kändes aldrig som ett jobb. Jag fick ju umgås med min bonusfamilj och jag kände aldrig en uppdelning mellan dem och mig- det var VI. Jag fick vara med på allt, resor, grillkvällar, företagsevenemang på min värdpappas jobb, matcher, skoluppträdanden, högtider etc. Där min värdfamilj var, där var jag. Och så är det än idag då jag är över i USA.
Enda rädslan jag hade då jag flyttade in med en ensamstående förälder var att jag skulle missa det amerikanska familjelivet vilket visade sig vara obefogat. Visst, fyra dagar i veckan var det enbart jag och min värdpappa i huset då barnen var hos sin mamma som bodde två gator bort. Men barnens mamma Donna kom att bli en av mina bästa vänner precis som hennes syster Jenny som bara är två år äldre än mig. Trots att barnens mamma och pappa inte hade ett bra förhållande längre var jag ändå välkommen in i mammans familj. Hon ville veta vem som tog hand om hennes barn och iom att vi kom så bra överens fick jag följa med henne och barnen på släktmiddagar, roadtrips etc. På samma sätt kom jag att bli introducerad för min värdpappas familj- hans mamma bor i Florida och jag har varit nere och hälsat på henne fyra gånger. Och även fast min värdpappa inte hade någon släkt på hemmaplan så inkluderade han mig alltid i allt han gjorde och jag fick chansen att träffa så otroligt många människor. Jag fick följa med hans kompisar på golfrundor (eller om sanningen ska fram så stannade jag ofta på driving rangen), vi gick på bio tillsammans med hans vänner etc. Han blev som en storebror till mig. Och obekväm det kände jag mig aldrig. Min värdpappa hade ett par kortare förhållanden under tiden jag var där så jag fick på det sättet chansen att träffa ännu fler fantastiska människor.
Jag hade turen att få vara med om mycket nytt och spännande under min au pair tid. Jag fick resa en massa, se massor av den amerikanska kulturen, min värdpappa var även gammal filmproducent så då I Am Legend spelades in i New York fick vi vara med bakom kulisserna och träffa Will Smith. Men trots alla dessa otroliga upplevelser så hade jag bytt bort allt det i ett ögonblick mot alla de stunder då mina barn kom in till mig på morgonen, att få gå skattjakt då man varit ledig en helg och kom hem till huset och fann lappar som ledde mig till barnen där de väntade med kakor, kramar etc. Alla de där vardagliga stunderna, att få leka kuddkrig och ligga på golvet och skratta så man nästan kissade på sig. De är stunderna jag värderar högst och minns mest.
Jag som bara skulle vara borta ett år valde att förlänga med sex månader. Jag kom hem vid jul 2007 och sedan dess har jag varit tillbaks 2-3 månader varje år för att hälsa på. Jag har mitt rum kvar därborta, min tandborste står i badrummet och jag vet att dörren alltid är öppen. Då jag lämnade USA första gången och tårarna sprutade på mig såväl som barnen så sa min värdpappa att det spelar ingen roll om vi inte längre ses varje dag, varje månad eller kanske ens varje år för familj finns alltid kvar- ”And you are forever a part of our family Emma”. Inte för att det fick mig att grina mindre till min värdpappas stora förtret (för ja, i hans stereotyp ingick inte att veta vad man gör med gråtande tjejer). Men det fick mig att inse vilken extrem tur jag hade haft. Jag hade varit borta från Sverige i 18 månader och hunnit bygga upp ett helt liv på andra sidan jorden, en helt ny bekantskapskrets, fått massa nya upplevelser, men mest av allt så fick jag nya familjemedlemmar. Den där bilden jag hade av au pair livet innan jag åkte, att bara skicka ett julkort då man var tillbaks i Sverige det stämmer inte riktigt- varje vecka pratar jag med min värdpappa, mina värdbarn, barnens mamma och deras släktingar.
Så ta chansen och åk iväg!! Var inte rädd för att testa något nytt! Mitt beslut att bo med en ensamstående förälder kom att bli mitt livs bästa. Gå på magkänslan och personkemin, känns det rätt så spelar det ingen roll om familjen består av en mamma och en pappa, två mammor, en pappa eller vad det än kan vara.
-Emma (rekryteringsledare i Örebro)
P.S: den där kompisen som undrade om jag var galen kom på besök hos mig i USA och stannade i 15 dagar hos min värdfamilj. Efter den tiden hade hennes åsikt ändrats till ”Du är galen om du någonsin åker härifrån!”
