| Posted on February 9, 2011 at 9:40 AM |
Jag är en slarver. En sådan som inte fungerar utan sin kalender. Det som inte finns i min kalender glöms bort. Utmaningen ligger således i att komma ihåg att anteckna i kalendern.
Varje morgon rusar jag ut genom dörren, ofta med jackan oknäppt, mobilen, nycklarna, morgontidningen och en frukostmacka i handen för att hinna till jobbet.
Varje dag låter jag bli att bädda sängen, för det hinner jag inte.
Jag glömmer min tid i tvättstugan och kommer ihåg det när underkläderna i lådan börjar sina.
Mitt skrivbord ser ofta kaosartat ut. Jag och min kära kollega Camilla brukar skoja om att jag och hon är varandras motsatser. Jag förstår inte hur hon kan vara så otroligt organiserad och strukturerad.
Att räcka över en ganska viktig kom-ihåg-anteckning nedkladdad på en servett övergår förmodligen hennes förstånd, å andra sidan.
MEN.
Jag hinner nästan alltid i tid till jobbet. Jag är till och med en halvtimme tidig till jobbet flera dagar i veckan.
Jag äter frukost, för annars blir jag grinig och trött. Att det sedan sker på språng eller vid mitt skrivbord medan datorn startar är en annan femma.
Att sängen står obäddad gör ingenting.
Att jag missar min tvättid leder endast till att jag får bita i det sura äpplet och kanske tillbringa min fredagkväll med att tvätta då och då (när alla andra har bättre saker för sig) men det är okej.
Jag städar mitt skrivbord innan jag går hem för dagen.
Man är som man är. Jag är som jag är. Det viktiga är att kunna anpassa sig. Det är okej att mitt liv är ett organiserat kaos, så länge detta kaos inte drabbar människor omkring mig.
Att vara au pair handlar ganska mycket om detta. Att kliva in i en roll där du är professionell trots att du befinner dig i det som ska vara ditt hem för ett år. Det är inte alltid lätt.
Det är inte lätt att sätta på sig ett leende när man egentligen vill ligga kvar i sängen, gråta en tår och dra täcket över huvudet för att man längtar hem.
Det är inte alltid lätt att sätta sig ner på huk och tålmodigt förklara varför man inte kan göra på det ena eller andra sättet, när man helst av allt skulle vilja sätta på sig hörlurar och lyssna på sin mp3 istället för att lyssna på gråt eller syskongräl.
Det kan vara särskilt svårt när man, som au pair, arbetar i sitt ”hem”. Det är en svår roll att hitta, det vet jag, och det vet mina kollegor. Vi har nämligen been there, done that.
Men tänk såhär. Att ligga under täcket och gråta löser ju inga problem. Att vara grinig mot din värdfamilj löser inte heller några problem. Att ignorera dina värdbarn löser definitivt inga problem. Att komma försent är inte att tänka på.
Så fastän det känns tungt och eländigt vissa dagar, försök hålla modet uppe. Var ett proffs på jobbet och skriv istället av dig din frustration i dagboken (inte bloggen!), ring en au pair vän du har förtroende för och prata av dig, ta en kaffe till eller kör ett boxingpass på gymmet.
Och om det känns bättre: livet på jobbet i Sverige är inte heller tiptop varje dag. Vare sig du jobbar med barn eller annat. Ibland vill jag också dra täcket över huvudet på morgonen. Speciellt vissa dagar som denna, när man tittar ut genom fönstret och inte vet om det är dag eller natt. Mörkt, dystert, regnigt. Folk är sura i bankomatkön och bakom kassan i butiken. Ibland vill jag fräsa åt en sur kollega.
Men jag kommer oftast till jobbet med ett leende, om än med andan i halsen och frukosten i handen.
Jag försökte även att ha ett leende och en positiv attityd när jag var au pair. Och tänk vad otroligt mycket jag har fått tillbaka. I efterhand minns jag inte de mindre positiva dagarna, utan jag minns bara de alldeles fantastiska dagarna (som definitivt övervägde!).
Jag minns förtroliga samtal med mina värdbarn, skratt och bus i en hög på vardagsrumsgolvet med mina värdbarn. Jag minns våra interna smeknamn och skämt, och jag minns en familj som jag fick privilegiet att vara en del av för ett år. Som kommer att för alltid finnas i mitt hjärta. Jag hoppas och tror att jag också bidragit med någonting till deras familj. Om inte annat så är jag en till vuxen i barnens liv som tycker om dem och är stolt över dem, precis som dom är.
/ Victoria
