| Posted on February 11, 2011 at 2:51 AM |
Ca ett halvår innan studenten bestämde jag mig för att åka som au pair till USA. Jag skickade in min ansökan i februari och tackade ja till min familj i maj. Det var väldigt skönt att redan innan studenten veta vad jag skulle göra efter skolan. Min värdfamilj och jag hade bestämt att jag skulle åka till dem i augusti så jag hade gått om tid att förbereda mig för året i USA.
Studenten kom och jag blev kär.... Spenderade hela sommaren med min kärlek och helt plötsligt kändes det väldigt jobbig att lämna Sverige för ett liv i USA och jag var inte alls längre säker på att det var det här jag ville göra. Jag bet ihop och gav mig tusan på att ge det hela en chans, trots ett nytt förhållande hemma i Sverige.
De första veckorna var riktigt jobbiga i USA, inte nog med att allt var nytt, jag kände ingen, hittade ingenstans och var fortfarande nervös över att prata engelska. Ständigt kom frågan upp - gjorde jag rätt? Tänk om det är mannen i mitt liv och jag har förstört allt genom att lämna honom hemma i Sverige?
Allt eftersom veckorna gick så gick det hela lättare och lättare, träffade kompisar att hittade på roliga saker tillsammans med, lärde känna min värdfamilj ordentligt och kom mina värdbarn riktigt nära. Givetvis ringde jag hem relativt ofta för att se att allt var sig likt, få höra hans röst etc (detta var före facebook och skypes tid så man fick välja sina samtal om inte hela lönen skulle gå till telefonräkningen...). Jag intalade mig att om vi var menade för varandra skulle allt vara sig likt då jag kom hem och att detta var ett bra test för vårt förhållande. Vi skrev mycket brev till varandra, ni vet sånna där brev som man skriver med papper och penna och lägger på lådan. Det kändes romatiskt och spännande att vänta på att få ett svar. (Email fanns förståss då jag var iväg, så gammal är jag inte,
men vi gillade ideen att skriva brev till varandra.) Vi lärde verkligen känna varandra på ett djupare sätt under mitt år som au pair mycket tackvare våra brev till varandra, tror inte att vi kommit varandra så nära om det inte hade varit för att vi hade Atlanten emellan oss. Jag ångrar inte en sekund att jag tog beslutet att åka, trots att det i vissa stunder var tufft och ja - vi hittade tillbaka till varandra då jag kom hem. Till sist tog vår kärlekssaga slut men detta var 2 år efter att jag kom hem och hade inte alls med mitt år som au pair att göra. Så till alla er som har pojkvän/flickvän hemma och tvekar på att åka pga det, tveka inte. Låt inte ett förhållande hemma hindra dig att upptäcka världen. Är ni meant to be så kommer inte ett au pair år sätta käppar i hjulet utan kommer i sådanna fall göra att ni kommer varandra närmare då ni tillsammans tagit er igenom en stor utmaning.
//Ida
