För två helger sedan
cyklade jag Vättern Runt, 30 mil. Jag startade kl 03.15 på natten i spöregn, som ni kan se på bilden så var det dessutom bäcksvart vid start. Hade det inte varit för
att jag håller på att göra en Svensk Klassiker så hade jag brutit redan i
Gränna efter 8 mil. Jag var dyngsur och iskall men hade gett mig tusan på att
jag skulle klara det. På mina dryga 13 timmar som jag var ute och trampade hann
jag fundera på både det ena och det andra och lyckan över att passera mållinjen
gjorde det värt mödan. Med tårar i ögonen sträckte jag armarna i skyn – I did
it!!!
Mitt ”jävlar anamma”
har kommit till användning många gånger i mitt liv. Allt ifrån på
fotbollsplanen när jag var yngre till i diskussioner med mina föräldrar som
tonåring (stackar mamma och pappa) till under året som au pair. Livet är ju
tyvärr inte alltid en dans på röda rosor utan man möter så väl med- som motgång
under resans gång. Att testa sig själv och sin viljestyrka med jämna mellanrum
tror jag inte är helt fel. Man behöver kanske inte cykla 30 mil men att ta sig
an en utmaning som känns lite för stor kan
ibland stärka tron på en själv. Man klarar nämligen mer än vad man tror, men om
man aldrig utmanar sig själv så får man aldrig bekräftelsen på vad man är
kapabel till.
Fram med ”jävlar anammat” då det känns tungt under ditt år som du
är borta (för det kommer att vara tungt i perioder) så ska du se att du känner
dig så mycket starkare då du tagit dig igenom den tuffa tiden.
//Ida
