| Posted on May 3, 2011 at 9:26 AM |
Jag är uppvuxen i en liten by i Småland. Jag är van vid att alla känner alla, hittar man på bus då vet hela samhället om det inom 5 minuter. Så när jag bestämt mig för att jag skulle ut i vida världen och uppleva mitt livs äventyr så pratades det vitt och brett om huruvida jag skulle klara av detta. Jag bestämde mig då för att jag skulle visa alla att jag klarar mig minsann ensam. Jag anmälde mig till Cultural Care Au Pair och jag fick komma på informationsmöte i Växjö. Jag var så nervös och min pappa skjutsade mig dit och var där som stöd. När mötet var klart så hade jag bestämt mig till 100%, jag skulle bli au pair i det stora landet långt där borta, USA!
Tiden gick och jag arbetade med min ansökan. Tillslut var den klar, äntligen! Jag skickade in den och jag var så nervös för att inte bli antagen. Men det blev jag. Tiden gick och väntan var svår. Funderingar kring huruvida någon familj skulle välja just mig, och varför skulle just jag få chansen att åka. Men så en natt, klockan var efter tolv, så ringde det. Jag svarade och en kvinna vid namn Michelle började prata och berätta att hon var på väg till jobbet och hon bodde och arbetade på Manhattan, NYC. Herregud tänkte jag, ska jag åka till New York City? Lilla jag.. Men så pratade vi lite och sedan la vi på luren efter att ha bestämt att höras mer till helgen. Jag var så glad att någon ringt mig så jag ringde min syster och sedan min bror och väckte dem för att berätta att en familj hade ringt mig. Mina syskon började genast att ställa frågor och jag hade inga som helst svar. Jag hade blivit så nervös när Michelle ringde att jag glömt fråga henne några frågor. Som tur väl var så hade vi bestämt att vi skulle ringas till helgen och då skulle jag minsann ha minst ett dussin frågor till henne!
Lördagen kom och jag och Michelle pratades vid, länge, och efter vårt samtal så emailade jag med den dåvarande au pairen och pratade med pappan i familjen och efter ca en vecka så bestämde jag mig för att detta var familjen jag skulle tacka ja till.
Jag spenderade ett år i New York och det är verkligen ett av de bästa åren i mitt liv. Vilket äventyr det blev! Precis som jag hoppats på.
När året var slut så var det dags att lämna familjen, jag funderade på att förlänga men då min syster hemma i Sverige hade fått barn under tiden jag vart i USA så kände jag att min tid i USA var över, jag ville hem.
Jag kom hem till mitt lilla samhälle och där var det som om tiden stått still. Inget spännande hade hänt och jag blev rastlös efter 3 dagar. Då bestämde jag mig för att jag skulle åka till Stockholm, till min syster och äntligen få hålla om min systerson. Jag begav mig mot Stockholm 2 dagar senare. När jag varit hos min syster i ca en vecka så frågade hon, ”är du inte sugen på att bo i Stockholm ett tag? Jag kan hjälpa dig med boende”. Jag kan inte direkt påstå att jag inte blev intresserad då alternativet var att åka tillbaka till mitt lilla samhälle i Småland. Så sagt o gjort, jag bestämde mig för att stanna i Stockholm ett tag. Det kändes som om Stockholm var mindre än New York men det var ändå större än mitt hem i Småland och det kändes mer hemma och rätt för mig att gå vidare och bosätta mig i en storstad. Så nu är jag här, 6 år senare och jag har inte flyttat tillbaka hem till Småland. Jag tror att man växer som människa under sin tid i USA och som au pair. Jag menar inte att alla kommer att behöva bosätta sig i större städer, men jag kände att mina behov inte tillfredsställdes i en mindre by längre, jag behövde rörelse och folk runt omkring mig, saker att göra och uppleva, känna pulsen som finns i storstäder, och detta hittade jag i Stockholm.
Men Småland ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat! <3
Carolina
